Igår åkte jag till Mirum för att besöka Jysk. Jag ville hitta en segelduk till min uteplats. När jag kommer in i gallerian ser jag några barn sin tittar med stort intresse i sina mobiler. Deras pappa kommer lite längre bort. Då springer dom ropande till honom ”pappa pappa pappa, vet du vem vi träffade,vet du vem träffade? Vi träffade NN!!!!!” Då säger pappan ”vem är NN?” Svaret kom direkt ”men pappa, han är ju superkändis!!”
När jag kom tillbaka satt tjejen fortfarande helt lyrisk i ögonen efter att ha träffat denna superkändis jag inte ens minns namnet på. Superkändisar hennes pappa hade noll koll på. Men hon, hon hade varit med om sin största händelse på länge. Hon hade fått ett kort på sin superkändis.
Tänk så det kan vara. Någon kan i samma stund vara superkändis och inte ens igenkänd.
Tänker vi efter så är vi nog kändisar allihop. Det finns alltid någon som känner igen oss. Samtidigt är det rätt många som inte ens vet om att vi existerar. Men vad gör det?
Tänk efter, visste är det inte så viktigt att vara kändis? Dom är inte mer värdefulla än du och jag. Vi behöver inte försöka eftersträva att bli lik dom.
Så man kan undra hur mycket kändis är kändis egentligen. Man är ju bara kändis för dom som känner igen vederbörande som just kändis. Så mycket kändis kan man uppenbarligen inte bli.
Pedher´s blogg 