”Om det fanns en trappa upp till himlen så hade jag varit en trogen besökare..”
Läser dessa vackra ord i en Facebook-status för någon dag sedan.
Undrar jag om inte vi alla skulle vara återkommande gäster i himlen om den möjligheten fanns.
När vi tänker på dom som gått vidare tänker vi oss att dom finns i himlen. I saknaden efter dom så tänker vi oss att ett besök då och då skulle underlätta sorgen. Möjligen kan det ligga något i det men kanske funkar det inte riktigt så enkelt.
När jag tänker mig himlen är det perfekta platsen. Bibeln talar om en plats där ingen sjukdom finns. Jag kan ana att det inte finns någon miljöförstöring och att allt är som nytt. En underbar värld. Inte konstigt om man då skulle vilja vara återkommande gäst där.
Troligen skulle vi springa upp till himlen så fort vi hade ett bekymmer som vi vill ha hjälp med. Gud skulle nog få rätt fullt upp.
När det hände något speciellt skulle vilja springa upp och dela det med någon som betytt mycket men gått före. Gud skulle säkert få del av samma sak av bara farten.
En trapp upp till himlen skulle kunna vara intressant på många sätt. Spännande. Den skulle nog behöva vara rätt bred.
Frågan är om inte någon form av trappa eller stege redan finns. Jag tänker att den är Bönen. Nu blir det ju förvisso inte kontakt med anförvanter på så vis. Men en försmak av himlen brukar det ju ibland bli i en bönestund.
Pedher´s blogg 