Denna helg, Allhelgonahelgen , belyser livets beständighet på ett speciellt sätt. Vi påminns om att livet varar inte för evigt här på jorden. Inför denna helg har jag blivit återigen påmind om att livet också inte alltid orkas leva. Man väljer att avsluta det själv. Ung som äldre. Så denna helg har på det sättet en sorg över sig. Men likväl så viktig ändå. (Mer om det i morgon)
Men en sak den också vill säga är att vi ska leva i nuet. Morgondagen vet vi inget om. Vi har inget löfte om den. Jag menar inte att vi ska leva i en rädsla för morgondagen, för olyckor och annat hemskt. För jag tror att man kan leva i en sann trygghet inför morgondagen.
Vi behöver fånga dagen. Carpe Diem. Frasen är ett epikuriskt (vikten av sinneslugn) talesätt som uppmanar till att måttfullt njuta av nuet.
Vi har lätt att försöka fånga allt annat men missa själva nuet. Missa det som finns närmast. Som att allting vi inte har verkar klart bättre än det vi redan har. Så blir det ett jagande efter saker och upplevelser.
Vi behöver leva här och nu. Och inte bara i morgondagen. Vi missar så mycket annars.
”Bekymra er alltså inte för morgondagen, för morgondagen bär sitt eget bekymmer. Var dag har nog av sin egen plåga.”
Matteusevangeliet 6:34 SFB15
Lite skämtsamt skulle man säga att varje dag har nog av sina bekymmer. Men det ligger något i det. Att leva här och nu och låta morgondagen var där den är.
Vill inte påstå att det är lätt. Men jag tror att det finns en väg att gå. Det är att lägga allt i Guds händer. På ett förunderligt sätt känns det som att man är i goda händer. Man får vila. Märker att nuet blir lättare att leva.
Så fånga dagen. Lägg morgondagens bekymmer i Guds händer. Lev nu.
Pedher´s blogg 