på-väg-mot-väggen-men-stanna-innan-krocken
Så definierar jag mitt liv just nu. När livet hinner ikapp är en beskrivning.
Men det är inte lätt att lära sig köra på halvfart när man är van att hålla högre tempo. Du som hamnat där vet precis vad jag pratar om. Andra har nog svårare att ta in det. Men så här långt har det gått nästan bra. Så bra att jag måste ändå vara nöjd.
Men hur hamnar man egentligen i det? Andra verkar klara ett högt tempo hela livet utan att köra fast.
Det finns nog inga enkla svar eller mallar att förstå det utifrån.
Men en möjlig orsak är nog att man ger ut mer än man tar in. Att man ger ut mer kraft än man hinner att återföra. Då blir det nog, (nog? Där kan nog inte det ordet finnas), då blir det helt enkelt fel balans. Så tar krafterna slut.
Det handlar alltså mer om att hitta det som tagit för mycket energi och förändra där. Det ska jag lära mig.
För det sammanhang jag rör mig i nu där trivs jag. Där vill jag vara. Det måste bara ske i rätt takt.
Så vad jag tror så behöver jag sakta ner en tid för att sen hitta rätt rytm.
Kanske kan du som gått igenom det ge goda råd.
Vad är det som gör att vi så ofta som människor hamnar i detta? Tempot i vår tid är på tok för högt. Få ska göra mycket. Så blir människor sjuka. Det är det sjuka med vår tid.
Men livet har varit ett långt lärande. För varje tid har vi lärt oss något nytt. Så kommer det alltid att vara. Så även nu.
Kanske detta ändå kan vara en påminnelse om att stanna i tid. ”på-väg-mot-väggen-men-stanna-innan-krocken”. Eller som någon sa: man har stannat i draperiet . Tänk inte ”i morgon” som jag gjorde. Tänk ”nu”.
Pedher´s blogg 