Under en ganska lång tid har jag stannat inför just ”hopp”. På olika sätt och utan att planera det har jag hamnat i begreppet hopp. Jag har fått bekräftelse på att det tydligen har varit ett viktigt ämne just nu.
Jag mötte uttrycket i tv härom kvällen igen. Där hopplöshet råder blir man passiv. Så såg jag in i en person ögon som verkligen såg uppgivna ut. Helt passiv.
När jag funderar på detta lägger jag märke till hur mycket hopplöshet det är.
Hopplöshet har lätt att gå över i uppgivenhet.
Kanske känner du inte igen dig i det som jag beskriver. Då har du en jätteviktig uppgift framför dig. Du behöver smitta av dig av det hopp du har.
Jag inser vilken viktig uppgift kyrkan har. Att ingjuta mod och hopp. Att ställa sig i vägen för den uppgivenhet som breder ut sig.
Förlåt att jag tar upp det så snart igen. Men det är så viktigt. Personen som drabbas av detta stannar upp och går inte vidare. Ett samhälle där hopplösheten fått sitt insteg och grepp får djupa problem.
Låt oss göra vad vi kan för att ingjuta hopp. Där du finns på dagarna – gör vad du kan för att uppmuntra och ge hopp. Tala tro. Släpp negativa samtal. Tala gott. Uppmuntra. Har du inte sådan ord bör du ifall fall välja bort dom negativa orden. Folket som du möter och tappat hoppet behöver bättre ord än om hopplöshet och annat negativt.
Du som ber – be för dom som drabbats av hopplöshet. Det finns en Gud som kan ge hopp.
Till dig som känner hopplöshet – lyft blicken från gruset. Släpp dåliga minnen. Välj bort dom. Välj att se framåt. Pröva att be till Gud. Bara vilani att det fungerar. Och du – det är inte kört. Det är inte kört. Håll ut. Hoppet kommer att återvända. Ge det bara en öppen dörr in i dig så att du inte, mot din vilja, skjuter bort den.
Pedher´s blogg 