Söndagstankar – Din käpp och stav, de tröstar mig.
Käppen och staven var hos många herdar det enda man hade med sin när man vallade får. Käppen som man tränade länge och väl på för att kunna använda med precision.
Käppen står för Guds Ord. Ordet som skall hjälpa och stötta oss. Ordet som visar på rätt och fel. För fåren var käppen det som var deras skydd. På samma sätt är Ordet, Bibeln, för oss. Kanske har bibeln blivit en bok vi läser mindre och mindre? För kallades dom kristna för ”läsarna”. Vi behöver återerövra det. Det är här vi hämtar så mycket av det vi behöver i våra liv. Tänk att en bok som vi läser betyda kraft, inspiration och beskydd. Vilken bok ger det förutom bibeln?
Var fåret på väg åt fel håll kunde herden svinga sin käpp så att den fick fåret att vända tillbaka. Guds Ord kan hjälpa oss att komma rätt igen.
Käppen användes också när fåren skulle räknas. ”Att gå fram under käppen” betydde inte bara att vara under ägarens kontroll och ledning. Det innebär också att man går igenom hans erfarna omsorg och undersökning. Ett får som ”gått under käppen” är ett får som räknats och setts av herden med den allra största omsorg.
Staven är unik. Det är bara vid fårskötsel man använder den. Speciellt utformad för fåren. Om käppen står för beskydd så står staven för tröst. Staven är symbol för Guds Ande. Staven har främst tre uppgifter. Att håla ihop flocken, att resa upp ett får som trillat och att dra ett får till sig för kunna undersöka det. Så arbetar Anden också med oss. Han som brukar kallas för ”Hjälparen”.
Med staven leder också herden in fåret på rätt stig. Staven är ett viktigt när fåret faller ner i en skreva. Då kan herden fånga upp fåret i stavens ”ögla” och ”krok” och få upp fåret.
Ser man på käppen och staven ur detta perspektiv påminns vi om hur viktigt Ordet och Anden är för oss. I livet möter vi så mycket som vi kan nedslås av. Vi har ibland svårt att veta vart vi skall få tröst. Trösten finns närmre än vi ibland kommer ihåg. När vi faller vill Gud genom sin Ande lyfta oss upp igen. Han finns där i våra snedsteg och fall med en mild beröring. Han är beredd att förlåta och upprätta.
Liksom Herden tränade på att använda sina redskap kan vi träna på våra redskap. Att läsa bibeln så att vi kan hämta tröst ur den. Att träna oss att låta Den Helige Ande få leda oss och ge oss det stöd vi så väl behöver.
Är du behov av tröst? Det finns tröst i Bibeln och genom Guds Ande. Genom att vi läser Ordet och låter Den Helige Ande beröra oss så finns det tröst i det. Allt för ofta inser jag att mitt läsande i Bibeln är mer för utgivandet. Alltså att förmedla något till någon. Att läsa bara för sin egen skull är minst lika viktigt om inte viktigare.
Dagens bön:
Herre, kom med din tröst till den som är behov av tröst. Du är så förtrogen med livssituationen
Herre led den som är behov av ledning just nu. Den som inte riktigt ser vart vägen leder.
Herre res upp den som fallit. Ställ den på fast mark igen
Tack Herre för att du är vår gode Herde
Vem tittar på vem?
I går hade jag förmånen att få vara på Kolmårdens djurpark tillsammans med mina söner. Vad mycket intressant det finns där. Ja, ni som visste om vädret så kom det regn. Vi klarade oss till eftermiddagen då åskan kom och det började regna lite.
Jag har bara en liten fundering efter denna dag. Vem tittar på vem?
Man kan ju verkligen undra vem det är som tittar på vem. Om man vänder på saken så blir det lite ironiskt. Här finns en grupp djur som får massa folk till sig att tittat på. Dessa folk betalar inträde för att bli tittade på. Dom får stå för sin egen mat, köpt där eller medtagen. Har betalat för att komma till djurens via bil tex. Djuren dom får gratis logi och mat. Bara att kolla in alla dessa olika raser som kommer förbi. Inte illa…..
Man blir verkligen imponerad av delfinshowen. Riktigt mäktigt med den digitala bakgrunden. Hela djurparken är fantastisk. Saknar möjligheten att åka bil i safariparken men gondolen är helt okej. Vi bestämde oss för att åka en gång till direkt men då stängde dom den för åskan som kom.
Fågelshowen där jag kände vingslagen genom luften strax över huvudet var mäktigt. Kanske inte så bra skärpa på en av bilderna men den fågeln kom nära.
Man kan ju fundera på om man skall ha djur på detta viset. Men det fanns en ton jag tyckte om i djurparken. Många av dessa djur lever under ständigt hot. Inte främst utav andra rovdjur. Utan av vårt, vi människors, beteende. Vi håller på att förstöra vår jord. dom som förlorar mest på det i det korta perspektivet är just djuren. Flera gånger lyftes det fram hur viktigt det är att vi börjar tänka efter. Vi behöver rädda vår jord. Både för djuren och våran egen skull.
Så kanske frågan om vem som tittar på vem inte är så dum. Det är som att dom säger åt oss åt oss när dom tittar på oss: ”Kan inte du hjälpa mig att rädda våran jord? Kan du inte göra det för min kompis skull?
Det var en fantastisk dag då vädret höll i sig och vi hann med hela parken innan det började regna för mycket. Skickar med några bilder från denna dag.
Som sagt…. Man kan undra vem som tittar på vem…..
Fel
Den här filmen finns inte
Att vara rätt inställd…….
Igår hade jag en tekniker från boxer hos mig. Det var ett så kallat i-landsproblem. Tv4sport och HD-kanalerna fungerade inte bra. Så nu skulle det bli bättring på det. Det är ju ändå VM.
För några år sedan hade jag en annan tekniker som kom och skulle hjälpa mig. Han menade att min antenn skulle riktas mot Norrköping. Det har visat sig inte ha varit det bästa valet.
När man får rätt hjälp så blir det bara bäst. Nu riktas min antenn mot Örebro. Bilden är klarare än förrut. Inget hackande.
Så bra bild på livet. Hur är vi inställda? Vad påverkar oss? Var hämtar vi vår input från? Är jag på ett sådant sätt att jag kan ta emot signaler på bästa sätt? Hur mottaglig är jag för input?
Teknikern riktade min antenn så att den kunde ta in signalen på bästa sätt. Det är dagens påminnelse. Ha din påverkansriktning åt rätt håll så att du inte påverkas på fel sätt. Det är så mycket som vill påverka oss negativt. Samtidigt är det så mycket som vill påverka oss positivt. Bara att välja.
Att vara på en plats men ändå inte
När jag växte upp hade vi en finurlig knapp i kyrkan. Det knappen tryckte man på för att dom som bodde på ålderdomshemmet skulle kunna lyssna på gudstjänsten. Man orkade inte komma till kyrkan pga sin ålders begränsning. Men det hade man löst på ett smart sött. Man sände ljudet från kyrka till deras högtalare. För mig var det häftigt. Tänk att det funkade. Kan jag ha varit 6 el 7 år gammal. Att notera är att på den tiden fanns inte internet som det finns dag. Minns jag inte fel hade vi i alla fall närradio på den tiden. Detta är typ ca 40 år sedan…… drygt……
Tänk, bara genom en liten knapp kunde dom på ålderdomshemmet liksom vara med på gudstjänsten.
Resan vi gjort sen dess är ju rätt intressant. Idag kan vi vara överallt samtidigt men ändå finnas hemma i vardagsrummet. Just när jag skriver det lyssnar jag till webbsändningen från Nyhem utanför Mullsjö. Vi kan via internet se olika webbkameror ut över vår värld och se vad som händer samma tid. För en tid sedan satt jag och chattade med en person i Nordamerika och en i Asien samtidigt. Världen har blivit rätt ”liten”.
Jag kan alltså vara här och nu och långt borta samtidigt.
Vet inte hur du gör när du tittat på tv eller kollar internet. Tror att du ibland gör som jag. Du zappar runt mellan olika kanaler för att om möjligt hitta något som passar. Tänk om man missar något bra (som andra tycker om).
Inge konstigt att vi har svårt att vara närvarande i det sammanhang vi just nu befinner oss i……..
Jag måste ha träffat envishetens moder
Denna blogg är en hyllning till envisheten.
Envishet kan vara både på gott ont. På ont när någon dumdristigt håller fast och gör något mot allt sunt förnuft. När man inte kan tänka sig ändra sig från något som uppenbarligen är fel eller går åt fel håll. Den envisheten vill jag inte hylla eller skriva om idag.
Nej, jag tänker på den envisheten som somliga har som gör att dom inte ger sig. ”Det går nog” är deras livsparoll.
Jag har en sådan motspelare i WordFued. Jag vill inte på något sätt att detta skall uppfattas som att jag vill upphöja mina många segrar. Utan min motspelares envishet som leder till vinst. Jag skall inte nämna vederbörandes namn men ni som känner mig kan kanske räkna ut vem denna person är.
Denna envishet har lett till efter varje förlust har det kommit en inbjudan till nytt spel. Veckan som gick blev det så också. Men det fanns en skillnad. Vederbörande vann. Inte så att det var en tillfällighet på ett sätt. För varje förlust blir det närmare till vinst. När vinsten var ett faktum så kom det en inbjudan direkt igen. Min förlust var ett faktum. Kanske gav det blodad tand, inte vet jag.
Det är här jag beundrar envisheten. Å ena sidan kunde man ge upp och tycka att det inte är någon idé. Å andra sidan kan man ur alla dessa förluster hämta kraft och inspiration. En sådan envishet är värd att beundra och lyftas upp. Den har något att lära oss.
Ge inte upp! Jag tror vi har allt för lätt att ge upp. Vi är inte tillräckligt envisa när det behövs som bäst. Det är inte bara vinster som räknas. Det är vägen fram till vinsten som skapar möjlighet för nästa vinst.
Ge inte upp! Du kommer att lyckas! Många gånger så försöker vi och misslyckas. Om vi inte ger upp så kommer det att lyckas. Hur många gånger försökte inte bröderna Wright att lyfta sina första plan innan dom lyckades få dom att hålla sig kvar i luften? Många är exemplen genom tiderna hur man försökt, försökt, försökt och till slut lyckats. Hur skulle vår värld se ut om alla som uppfunnit något gett upp för tidigt? Hur många mediciner hade vi då till attgöra människor friska med?
Ge inte upp! Goda vanor kommer inte av sig självt. Man påstår att man måste göra en sak flera gånger innan det blir en vana. Vill man bryta mönster går det inte över en natt. Man får kämpa på tills det går av sig självt. Men är du envis så lyckas du.
Satsa din envishet på rätt saker och händelser. Du kommer att lyckas.
Tack min kära motspelare för att du har visat på att envishet är något bra! Du är ett föredöme!
Med katt i knä infinner sig lugnet
Med en katt i knät infinner sig lugnet.
Det är inte ofta som min katt Maja vill ligga still i knät. Hon vill leka och busa. Jaga möss. Hon gör sina dagliga turer som ibland sträcker sig över några dagar men kommer alltid hem igen. Så ligga i mitt knä hör inte till vanligheterna.
Men kanske känner hon på sig att husse behöver hjälp att koppla av. När en katt ligger i knät infinner sig lugnet. Då är det bara att sitta lugnt kvar. Pulsen går ner. Man upptäcker att man bara sitter kvar. Det man tänkte göra får vänta. Det blir inte så viktigt längre.
Att sitta och klia en katt kan verka tidsförstörande. Totalt produktionsförstörande. Men det händer något med en. Man går ner i varv. När en katt ligger i knät infinner sig lugnet.
Ensamheten får helt plötsligt någon att prata med. Mina katter så underbara. Man kan prata med dom. Dom svara på sitt vis med olika mjau. Kanske för någon är det ett totalt meningslöst samtal. Men det kan ge kraften för den dagen. Att ha någon som lyssnar mer än pratar själv. Bara det, inte så dumt. Det blir ett samtal som inger ett lugn.
Och jag som inte skulle ha några katter………
Nasse-citat
Ju fler desto bättre
– Har du något emot att gå med mig, Nasse, om det händelsevis skulle råka vara fientliga djur?
Söndagstankar – om jag än vandrar i dödsskuggans dal
En ganska tung rubrik när man kanske just är i ett läge där man behöver uppmuntran och ett budskap med lyft i. Medger det men kanske har denna rad i psalm 23 just en uppmuntran och ett lyft du just nu behöver.
Genom den dal vi kan vandra genom går vi aldrig ensamma. Hur långt borta än Gud verkar vara så är det just det, det verkar bara vara så. Han är mycket närmare än du anar. Bruset och mörkret omkring dig vill störa dig så att du uppfattar det så. Någonstans bland alla skuggorna står Jesus. Han står inte still där. Han följer dig precis hela tiden. Hela tiden! Hela!
Men hur lätt är det inte att tappa greppet och fokuset just då.
Dalgångar i livet möter vi alla. Det finns något gott med dalgångar. När fåren skulle föras upp till bättre beten tog ofta herden vägen genom dalgångarna. Fast farorna kunde lura efter vägen valde han den vägen. Det var i dalgångarna det frodiga gräset fanns på vägen. Där fanns källorna. Vägen upp till bergen var enklare att gå i en dalgång. Det är här som vi får vår karaktär. Här inser vi vårt behov. Här söker vi oss närmare källan Jesus Kristus. Det är här vi upptäcker det livgivande vattnet. Det är inte alltid lätt att uppskatta dalgången i livet när man är mitt uppe iden. När man dock har kommit upp på höjde och blickar tillbaka blir man tacksam.
Redan i denna del av meningen behöver vi påminna oss att det finns en tröstare. Jag behöver inte frukta. Gud är inom räckhåll som en styrkande källa även i den mörkaste dal.
I 1 kor10:13 ”Ingen annan frestelse har drabbat er än vad människor får möta. Gud är trofast, han skall inte tillåta att ni frestas över er förmåga, utan när frestelsen kommer, skall han också bereda en utväg, så att ni kan härda ut.” Folkbibeln har hittat själva poängen. Vi möter så mycket i livet. Sådant som verkligen kan uppfattas som en mörk dal. När vi möter det har han en väg genom den och ut ur den. Att då slå följe med honom är ett bra val. Det är som att följa guiden som skall leda dig rätt på bergets vandring eller i Venedigs labyrinter till gator eller att följa gps-en till det mål du stakat ut.
Till dig som verkligen upplever att dalgången verkligen är en dödsskuggans dal vill jag uppmuntra till att kapitulera i Guds famn. Hela Psalm 23 andas Guds omsorg om oss. Välj att förlita dig på det.
Om jag än….. Tänk att vårt förhållande till Gud kan inrymma detta. Vad än jag möter, vad än jag går igenom, vet jag att Han går med och ger mig tröst. Denna tröst står för lindring, uppmuntran, stöd, hjälp, lisa, hugsvalelse, vederkvickelse, balsam, läkedom. Vi behöver inte trotsigt säga ”Kan själv!” Vi kan ödmjukt vända oss till en högre kraft för vi vet vår begränsning.
Frukta inte. Frukta inget ont. Herren är med dig.
Dagens bön: Herren. Idag ber vi för alla som vandrar i dödsskuggans dal. Tack för att du vill gå med dom. Tack för att du vill trösta och hjälpa. Möt den som denna dag väljer att söka sig till dig och be om hjälp. Tack för att du vill trösta och hjälpa den som gör så. Tack för att du vill föra dom upp på höjden till nya perspektiv. Tack att det är sant att dina ögon vilar på alla människor och att du är förtrogen med oss alla och vår situation. Tack att du kan göra skillnad i våra olika behov. Amen
Ingas stora väska
När jag var liten hade jag två tanter som ofta var barnvakt. (Intressant ord det där….. Barnvakt. Jag minns dock mina barnvakter som snälla tanter som var med mig när mina föräldrar var borta. Några som gärna gjorde det. Dom var inga vakter). Inga och Viola. Inga var nog min favorit. Jag minns henne som en stor tant. Hemma hos hemma fanns det en stor gungstol som jag inte vågade gunga i om jag inte fick sitta i hennes knä.
Trots att dom var gamla (ja, allt över trettio var väl gammalt då men nu ter sig trettio-strecket inte alls gammalt……) var dom två roliga tanter. Jag minns att dom hade helan och halvan i handdockor. Hos dom kunde man spela grammofon.
Men jag tror mig veta varför jag tyckte om Inga mest. När vi var i kyrkan, vilket vi var rätt ofta, så var Inga där. Kanske tillhörde jag dom som hade lite svårt att sitta still på mötet. Kan vara så. Har inga starka minnesbilder av det men det är möjligt att det var så. Var inga med så gick jag gärna till henne. Hon hade nämligen en JÄTTE STOR väska. Jag har nog inte sett en så stor handväska tidigare.
Denna väska var alltid intressant. I den fanns nämligen godis. Och jag minns inte att jag hade ätit så stora godisbitar som hon hade i sin väska. Dom var hårda och hade genomskinligt papper omkring sig. Dom hade olika färger. Du har säkert sett dom. Dom finns idag också. Dessa godisbitar var så stora i min mun att det tog ett tag att äta upp dom.
När jag kröp intill stora Inga visste hon vad jag ville. Som du förstår var det en stor besvikelse det möte då påsen var tom. Jag undrar om det inte vara samma besvikelse hos henne.
Jag tror dock inte att det var godispåsen som gjorde Inga så attraktiv. Det var hennes kärlek. Hennes kramar var stora och hon tyckte om mig. Man liksom försvann i hennes stora armar. Det behövde ett yrväder som jag.
Att vara typ 6 år och ha en tant Inga i sin bekantskapskrets satt inte helt fel. Att hon var med på mitt kalas var ju givet.
Senare i livet blev Inga sjuk, mycket sjuk. Jag var några år äldre. Då vågade jag inte gå upp till hennes sjuksängen på sjukhuset. Det var nog första gången i livet jag mötte att någon nära kunde bli så sjuk. Jag kan känna det en idag hur jag ångrar att jag inte gick upp till henne. Jag förstod att han hon skulle dö. Men jag vågade inte. Jag skulle vilja säga tack till denna underbara tant. Min barnvakt. Hur liten jag än var då insåg jag det definitiva. Men kanske kan vår Herre framföra detta tack. Tack för alla kramar. Och tack för alla godisbitar jag fick på mötena. Du är bara bäst!
Pedher´s blogg 
