Att komma utan någonting …

Att komma utan någonting….. eller kanske bara det mest elementära …. Resten var man fått lämna hemma. Det ”hemma” som kanske aldrig mer finns, eller så har någon stulit allt av värde…. Allt på grund av ett krig som gjort att helt plötsligt måste man snabbt lämna allt man har för att rädda sig ur landet. Tillfället gavs där och då….

Dom vi möter idag från Ukraina har ofta den berättelsen. Och hur svårt är det att sätta sig in i det? Så svårt att förstå på djupet.

Man får försöka tänka att det kunde ha varit här i Sverige. Helt plötsligt så tvingas man iväg. Vad ska du då ta med dig? I en liten väska som kanske en kabinväska till flyget. Det är vad du ska använda. Vad tar du med dig ?? ?? ?? Mmm vad tar du med dig?

Det skär inom mig när jag inser att dom i princip har ingenting med sig. Dom kära ägodelarna fick man lämna kvar. Gode tid. Att man vill återvända är väl helt klart. Men när och hur? Vad har man att återvända till? Gode Gud.

Vi kan hjälpa här och nu på plats. Ge kläder och det viktigaste. Men dom som är kvar?

Vi har fått möjlighet till en unik möjlighet. Vi kan samla in 22000 euro för att lasta en lastbil i polen och köra in den med mat till behövande. Vi slipper köra ända från Sverige. Det är vad dom frågar efter just nu. Inte kläder. Inte att vi ska köra ner massa saker. Utan mat att överleva på. Samt skyddsvästar. Skulle du vilja vara med i detta? Då kan du swisha till Eskilstuna Ger. Märk med Ukraina Numret är: 123 256 33 44

Vi har kontakterna efter ca 30 års arbete och support i Ukraina. Det lokala arbetet började ganska snart efter dom blev befriade från Sovjetunionen. Lviv är platsen. Därifrån kommer maten gå vidare in i Ukraina. Kiev och ända till östra sidan. Redan har några fått sätta livet till i dessa transporter. Därför frågar man efter skyddsvästar. Att sluta köra är inte alternativet. Man vill försöka göra det lite säkrare.

Man har ingenting. Men vi har möjligheten att hjälpa.

Perspektivet ändras. Tacksamheten blir stor. Ödmjukheten likaså.

En annan fråga jag går och bär på är…. Hur är det att leva med att veta att man räddat sig själv ur sitt krigshärjade land ….. med vetskapen att sin man/pappa/bror måste stanna kvar och strida …… eller sina gamla föräldrar inte orkar fly….. eller sina goda vänner finns i en belägrad stad ….. Det måste vara en fruktansvärd känsla med både ångest och dåligt samvete.

Gud hjälpe detta folk