Mörkret sänker sig tidigare och tidigare på kvällarna. Det märks klart att vi är på väg in i hösten. Augusti går mot sitt slut och september tar sin början. Det är på ett sätt vemodigt. Men samtidigt är det vackert. Ljusen börjar tändas i fönstren. På ett sätt så känns det som att allt går ner i tempo. Ja, inte om man tittar på jobbet. Denna höst blir lite extra med 25-årsjubileum bl.a. 
Jag vet ju inte hur du känner just nu. Hösten är ju kanske en jobbig tid. Det är långt kvar till en ny vår. Att allt går ner i tempo är ju i och för sig nog inte sant. Men att naturen bromsar in är tydligt. Snart gulnar bladen och faller till marken. Det påminner oss om att vi också behöver bromsa in för att vila. Vilan leder till att vi skjuter nya skott. Den tid som kommer nu med den höga luften är något jag uppskattar. Eftersom jag har astma så blir det lite enklare att andas. Och den sköna luften gör naturen så klar på något sätt. Kanske är det ändå en resa i höst som gör att denna höst känns så extra skön. Då jag ska få åka till Tanzania igen. När man har en sådan resa till värmen att se fram emot gör ju allt så mycket lättare.
Att se fram emot något ger livet en guldkant. Det drar oss framåt. En slutsats man kan dra av det är att vi borde skapa något som vi har att se fram emot. En god strategi om livet är lite grått just nu.
Pedher´s blogg 