Ibland är det så lätt att vara trosfrisk. Man tycker det bara att tro. Det är så klart att Gud kan mycket mer än det jag kan.
Men så kommer dom stunderna där tron inte riktigt räcker till. Kanske lite av tvivel smyger sig in
Jag tänker att ….
Där tron inte räcker får vi använda oss av förtröstan
Förtröstan är så vackert och inrymmer något av en tillit bortom en stark tro. Ändå verkar den bära genom det man möter.
Det är då tron får mer av hopp i sin natur. Med en ton av hoppfullhet och tillförsikt. Man kan inte säga att det är en stark tro på att det ska lösa sig. Men man är hoppfull att så ändå ska ske.
Så jag känner att när tron inte räcker till är det ändå inte ute med oss. På det viset att det bara är att ge upp. Nej, det är då förtröstan får träda fram. En förlitan på att även om inte min tro räcker till, förtröstar jag ändå på att det ska lösa sig ändå. För den Gud som vanligtvis min starka tro vilar på bör nog kunna lösa det ändå. Det säger min förtröstan mig.
Så bli inte uppgiven om din tro gungar lite. Låt förtröstan ta vid. Så ska du se att det finns en väg fram.
Pedher´s blogg 