Söndagstankar – nåd över allt förnuft 

Den här veckan har jag gått och sjungit på en refräng. Gång på gång har den liksom bara kommit på mina läppar och i min tanke. En lite gammal visa av Nils F Nygren. Somliga kan den utan och innan. Andra visste inte ens att den fanns. Så gammal är den.

”Nåd över allt förnuft, nåd över alla gränser, allting den överglänser, nåden som Herren ger”

”Kan hända du tänkte när en gång du kom och lämnade allt i Guds hand: jag stannar för evigt, o Herre hos dig, du ger mig trots synder och band:”

”Nåd över allt förnuft….”

”Kan hända du tänker att lämna din Gud: Det kan aldrig mer bli som förr. Förvånad du ser, fast du brutit hans bud och just tänker stänga din dörr:”

”Nåd över allt förnuft…”

”Jag prövat min Herres barmhärtighet här månghundrade gånger jag tror, och själv ska du finna när ångest tär och synden känns nattsvart och stor:”

”Nåd över allt förnuft…”

Denna strof beskriver så oändligt stort vad nåden är och rymmer. Den mäter sig inte med vår begreppsvärld vem och hur nåden delas ut. Den har inga hållhakar. Ingen dold text. Inget omöjligt finstilt som man inte har en möjlighet att uppfylla. Den ges där den behövs som allra mest. Den ges till den som vänder sig till Gud som kan ge den.

Över allt förnuft. Det är nog här nåden visar sig från sin allra bästa sida. När vi människor ger nåd blandar vi in förnuftet. Vi sätter upp regler och paragrafer. Vi dikterar vilkor som måste uppfyllas innan en möjlig nåd kan erbjudas.

Nej, nåd handlar inte om förnuft. Nåd handlar om, just det, nåd. Att lämna bakom vad det än är och förlåta. Förlåta och gå vidare. Som om det som förenaledde situationen inte fanns längre.

Ord som hjälper oss att förstå nåden bättre skulle kunna vara: amnesti, efterskänkande av straff, mildring i straff; barmhärtigt bemötande, förskoning, förbarmande, förlåtelse, mildhet.

I vår relation till Gud är denna nåd oumbärlig. Vi behöver få del av denna nåd för att kunna få den avgörande förlåtelsen som bär oss in i en gemenskap med Gud. Här är ingen olik någon annan. Alla är vi oerhört beroende av samma nåd och förlåtelse. Det borde genomsyra vår hållning mot varandra också. Vi har alla, på,olika sätt, gjort något som ställt oss åt sidan för Gud. Men genom samma nåd får vi nåden att dela gemenskap med Gud. Stort.

När vi läser bönen fader vår ser vi djupet i detta. »Och förlåt oss våra skulder, såsom ock vi förlåta dem oss skyldiga äro.» I den bönen lär Jesus oss, att vi får förlåtelse av Gud endast i den utsträckning vi förlåter andra. Och kanske är det just denna begränsing förlåtelse och nåden har. Trots att jag menade tidigare att den ges utan gräns. När vi inser att vi själva är i så stort beroende av av förlåtelse borde det ge oss kraft att förlåta vi också. Påminns om mannen i Bibeln som efterskänktes en enorm skuld. Han gick lättad därifrån. Han var däremot inte beredd att efterskänka en mycket mindre skuld till den som var i skuld till honom. (Matt 18:21-35)  Det är väl så vi ofta handlar, vi människor. Att förlåta kan vara något väldigt svårt. Men nåden täcker det. Där finns kraften att kunna förlåta.

Nåden får vi när det gått snett. Nåden får vi när något gått sönder. För att kunna gå vidare. Kanske börja om. Nåden får vi för att kunna göra allt bättre från den stund nåden gavs. Att inte göra om samma misstag. Att kunna våga leva en gång till. Att våga närma oss Gud igen. Att få livsanden tillbaka på något sätt.

Nåd är just nåd över allt förnuft. Nåd går över alla gränser. Nåden överglänser allt som ”missglänser” i våra liv. Det är den nåd Herren ger.

 

‭‭Romarbrevet‬ ‭5:20-21‬ 20‬‬ ”….Men där synden blev större, där överflödade nåden ännu mer, 21 för att, liksom synden fick herravälde genom döden, också nåden skulle få herravälde genom rättfärdigheten, som leder till evigt liv genom Jesus Kristus, vår Herre.