När man läser om Jesu liv på jorden så är det ett liv som inte riktigt är så som många andra liv. Han som ändå måste blivit en megakändis intog inte den främsta positionen . Han tog sig egentligen inte massa utrymme.
Rätt ofta så läser man om att han drog sig undan. Han hade behov att gå upp på berget för att var för sig själv. Eller tog andra vägar som inte så många andra gick. Det är som att han höll sig lite i skymundan.
Ordet skymundan är ett ord man kanske i första hand reflektera över att det sker i negativ anda. Att man inte vill visa vad man håller på med. För att det helt enkelt inte är okej.
Men när Jesus håller sig i skymundan så är er på grund av andra orsaker. Hans tid var inte inne. Alltså att det var helt enkelt rätt timing att han skulle vara mer offentlig än han var. Hans tid skulle komma.
En annan tanke är att han hade behov av att dra sig tillbaka. Han visste att det var viktiga stunder. Stunder med Far i himlen. Det var där han fick det djupa samtalet. Där dom fick tala till punkt med varandra. Inget störde.
Kan det vara så att han visade på ett exempel? En bärande idé? Som att han, mitt i sin egen välsignade stund, visade på att vi borde följa den idén?
Hur skulle det vara om vi levde lite mer i skymundan? Lite mer av det avskilda? Då vi pratar med Gud till punkt? Vad skulle det göra med oss? Vad skulle det göra med morgondagen? Vad skulle det göra med vårt ”offentliga” liv?
Jag tänker att det finns något i detta vi skulle behöva upptäcka. Det kan aldrig bara bli en tanke eller något vi hört om hos andra. Utan jag tror det finns något djupt som bara går att göra en egen upplevelse av. Först då kan vi förstå det på djupet helt.
Skulle ett liv i skymundan locka dig? Kanske är det då det skulle göra något speciellt med dig och ditt liv. Kanske ändå är värt att fundera lite på det i alla fall.
Idag ber vi för riksdagsman Emma Nohrén (MP)
Pedher´s blogg 