Hur skulle vi handla om vi hade facit? Om vi visste hur det skulle bli?
En kanske helt orelevant fundering. Eller så oerhört aktuell för många som trevar sig fram.
Ibland skulle det verkligen vara frestande att få reda på hur något ska bli. Lätt att tro att då skulle man kanske våga eller ha mod att göra något. Visste man att det inte skulle gå skulle man redan där avstå. Skulle kanske vara väldigt mycket enklare.
Men nu är det ju så att livets facit finns inte. Möjligen vinkar och ledning om vart det barkar hän. Ord från någon som ger en viss vägledning. Som kanske ger en viss bekräftelse på vad man innerst inne känner.
Nu är vi ändå hänvisade till tillit. Att tro. Att hoppas. Att våga. Nu får man lita till att man leds in i något som är meningen.
I min tro ligger en övertygelse om att man kan be om ledning och stöd från Gud. Kanske är det, ja jag tro att den är det, den bästa vägen i livet vi kan följa. Att då också våga ledas av Gud in i det han skapar för oss.
Så, där man är, får man förlita sig på att våga gå på den magkänsla man har. Något facit kommer vi inte få före något händer. Det är inte som matteboken i skolan. Den hade facit längst bak. Livet levs inte som en mattebok. Den levs här och nu på det livets blad som just nu är uppslaget. Vi kan inte tjuvkika på sista bladets facit. Lev här och nu. Sök vår Herre för att be om hans ledning över ditt liv. Då behöver du inte facit. Du kan tryggt vandra in i morgondagen.
Pedher´s blogg 