Att se en stafett i tex skidskytte är rätt spännande. Att se 4 personer tävla ihop.
Det händer något speciellt då. Man lyfter sig lite till för man vill hjälpa sin medtävlare. Tävlar för fler än sig själv.
Det som är vackert är att man delar på sträckan. Hjälpas åt för att nå målet.
Så tänker jag livet. Det är inte bara ett eget race. Nog för att man måste ta sitt eget ansvar. Men man lever tillsammans på något sätt.
Minns när barnen var små. Vi hade bara en enda dag som jag kan minnas som både barnens mamma och jag var sjuka samtidigt. Annars var en av oss frisk när den andre var sjuk.
Lite kuriosa. Den dagen vi båda var sjuka klarade vi inte av att få pojkarna till skolan. Så vi fick sjukanmäla dom som ”vård av förälder”.
Arbetslivet är också en stafett. Man tar den ena sträckan efter varandra. En kör lite hårdare medan en får vila lite. Det är så man orkar mer. Tar man emot den hjälpen får man få viloperioder. Ger man inte andra en viloperiod får man själv inte hjälp senare.
Kan vi se vår insats som en del i ett större perspektiv får livet rätt dimension. För genom allt tar vi över från någon och lämnar vidare till någon annan.
Pedher´s blogg 