Det kändes som det var över….

Det kändes ju som om det var över. Visst, ingen har sagt att pandemin är över. Snarare har man försökt få ut budskapet. Men ändå verkar det som att vi handlat som om vi just kände som om det var över.

När man sen inser att en god vän fått covid, nyheterna börjar trumma ut att smittan ökar igen över hela Europa och även i vårt land, blir man nästan missmodig. Det är lite svårt att nu ställa om igen.

Vi handlar nästan som strutsen. Som kör ner huvudet i sanden som om inget hänt. Att allt är över fast vi egentligen vet så väl att pandemin är över. Sen dom hårdare restriktioner togs bort glömde vi en kunskap efter vägen. Att den skulle med stor sannolikhet blomma upp i höst/vinter. Så när det nu händer blir vi, likt strutsen, överraskade. Tänk att vi har så svårt att komma ihåg vad vi lärt oss.

Så är vi där igen. Smittan ökar.

Kan vi komma överens om denna gång att nu släpper vi inte förrän det är över?! Kanske kan vi inse att vi är inte odödliga. En väg kan vara att alla ni som drabbats så hårt men överlevt delar med sig av er erfarenhet. Kanske kan det hjälpa oss.

Detta påminner oss ju om hur svårt vi har att komma ihåg den lärdom vi surt förvärvat. Erfarenhet som blev dyrköpta har vi en förmåga att förtränga långt ner i minnets arkiv. Och jag bara undrar , undrar, undrar när vi ska lära oss vår läxa.