Jag är klart bortskämd med solnedgångar. Eller skall man kanske hellre beskriva det som lycklig lottad? Lyxigt? Ja, det får väl kallas vad som helst men att jag har nära till en vacker solnedgång är i alla fall sant.
Jag kan inte se mig mätt på dom. Att gå ner en stund till stranden på kvällen efter dagens arbete är en sådan vila för själen. Kommer säkert säga det många gånger till. Så får det bli.
Att lyssna till vågskvalpet, se några änder simma ostörda gör mig lugn inombords. För en stund glömmer jag alla måsten. Bekymren läggs lite bakom hörnet. Jag bara försjunker bort en stund.
Det är något speciellt med denna vy. Jag sitter på parkbänken. Folk flanerar förbi. En efter en, par efter par, stannar upp en stund och bara tittar. Man liksom inte kan gå på samma gång som man njuter. Sol nedgången drar ner oss i ett tempo där man måste bara stanna en stund.
Kanske var det just därför Gud skapade solnedgångar på kvällen. För att vi skulle stanna upp en stund och bara vara. En stund av att landa efter alla måsten. Dagen får sätta sin punkt. Sitt avslut sker i en stilla bris. Vågorna läggs och det blir kav lugnt. Sådana stunder behöver vi. Stunder där våra vågor får lägga sig. Stillheten får komma smygande på i samma takt som solen går ner.
Jag säger bara det……
Tack gode Gud för solnedgångar.
Pedher´s blogg 