Hur långt är kort?

En stilla undran bara. Hur långt är kort?

Härom natten sov jag typ hela natten. När jag vaknade var jag ändå trött. Kände är som den var på tok för kort.

Eller som en kompis säger ”En sextiofjärdedel är kort. Ibland är en fjärdedel kort. Beror helt på utgångsläget. Alltså på tempot.”

I början på löparsäsongen är dom flesta sträckorna för långa. I slutet på sommaren är det inte lönt att tablå sig löparskorna om man inte springer en längre sträcka.

Jag är inte speciell lång. Inte så kort heller. Men när jag förra året stod och sjöng intill el lååååång man kände jag mig väldigt kort. Jag nådde bara upp till hans armhåla.

Varför är en sträcka alltid kortare när man åker den en andra gången?

Beroende på vem man frågar är samma sträcka olika lång.

Ibland skulle kort vara mycket kortare för det man upplever känns så långt fast det i själva verket är ganska kort.

Ibland skulle resan behöva vara längre för den är för kort för att hinna reflektera över det som hänt.

Uppenbarligen är kort inte alltid kort. Å andra sidan kan kort vara på tok för kort att man skulle vilja förlänga den en hel del.

Såååå …….. Hur långt kort är är inte så lätt att svara på.

Kanske är det avgjort nu….

Läste i DN om ett nytt beslut om skolavslutningarna som jag välkomnar. 

Nu har man tagit ett viktigt steg till att åter ge möjlighet att ha skolavslutningar i  kyrkor. 

Det ända som kan hända nu är att vår regering vill förhala denna nya lag. Allt för att så länge som möjligt få sin vilja igenom. Mest troligt är väl att  sommarlovet inte får börja i en kyrka även denna gång. 

Hela denna långa resa har varit helt onödig. Den är beviset på hur en minioritet kan köra över en majoritet. Hur en mindre grupp nejsägare kan sätta demokrati ur spel och få sin vilja igenom.  

Tack till dom i riksdagen som gjort det möjligt för regeringen att fatta detta beslut. Nu är det upp till bevis för Stefan Löfven och gänget. Hoppas hoppas att dom följer riksdagen beslut. 

Nostalgikväll – bilder från förr

Håller på att förbereda lite inför sonens bröllop i sommar. Kollat massa fotoalbum. Det är rätt många papperskort från tiden då barnen var små. 

Det väcker massa minnen. Vilken tid det var. Det fanns en tid som det fanns två pappor i Trosa som cyklade runt med två barn på cykeln. En av dom var jag. Det var en balansakt. Men det var praktiskt när det skulle köras barn till förskolan. 
Fotoalbum skapar en resa in i historien. Som om den är här och nu. Återigen. Det är något fantastiskt med det. Dels påminner det om något roligt man varit med om. Det känns som igår men man inser ju att det är en del år sedan. 

Bilderna återskapar nästan ljuden ifrån den händelsen som kortet visar. Det blir som att återvända dit. 

Idag är det mycket digitalt. Sparar på tok för lite bilder. Det kommer att bli en fattigare framtidshistoria. 

Tänk vad ett kort kan göra med oss. Känslor väcks. Drömmar påminns. Man kan se att dåtidens dröm blev verklighet. Det händer något med oss när vi låter bilden ta tag i oss. 

Kanske är det just det som händer med oss när vi försöker skapa en drömbild inom oss hur vi vill att något ska bli. Kanske skulle vi skapa drömbilder om vår framtid som gör något med oss. Som för oss in i det vi önskar ska ske. 

Kanske finns det en kraft till förändring genom att vi försöker skapa bilden inom oss såsom vi skulle vilja att våra liv ska se ut. 

Ibland målar vi upp en bild av något som händer oss som förvränger sanningen. Vi målar upp det värre än det är. Så blir vi mer oroliga än vi behöver vara. Så missar vi att det är inte så illa som vi tror. Vi tom tror att det är sant det i själva verket är osant. Så lever vi efter denna felbild. 

När livet är tungt och jobbigt skulle vi behöva ha en bild som påminner oss om något bra och trevligt. Något som lyfter vår blick från det tunga. Så kan vi få drömma oss in, för en tid, i något som gör oss glada. Mitt i sorg föds glädje. Mitt ångest kan vi andas ut för en stund. Det är medan vi mår bra vi behöver skaffa sådana bilder. Bilder vi kan ta fram när det behövs. 

En bild kan vara långt mer än nostalgi. Det kan vara det som gör skillnad. Det som gör att vi mår så mycket bättre. 

Vi borde ha ett helt album med ”må-bra-kort”.

En stund av eftertanke …

Efter en dag som varit fylld av med många olika slag av arbete var det skönt med en promenad i eftertänksamhet. 

Dagen var fylld med sammanträde, årsmöte, upptakt i butiken där många aviserade frånvaro, en eftermiddag mot kvällning att jobba i butiken. Samtal med kollegor. Reflektioner av intryck under dagen som är svåra att bara lägga åt sidan. När jag kom hem var det rätt mycket som rörde sig i tänket. Ett rätt så trött tänk.

Då var det skönt att gå ut en stund och bara få vara i en stund av eftertanke. En stund av att bara låta tankarna flöda fritt och få frisk luft under sina vingar. 

Eftertänksamhet är något vi behöver på alla sätt. Som privat för sig själv. Som ledare. Kort och gott – alla. Eftertänksamhet har en god inverkan på oss. Frågor vi kan ställa oss kan vara…

  • Hur har jag förvaltat denna dag?
  • Hur har jag mött min omgivning idag?
  • Kunde jag ha gjort något bättre?
  • Har jag uppmuntrat någon?
  • Har jag sårat någon?
  • Vad har gjort bra som jag kan ta med mig som god energi ?

Synonymer till eftertanke är begrundan, övervägande, betänkande, besinnande, besinning, eftertänksamhet, reflektion. Det sista ordet kanske är ett nyckelord. Att just reflektera är något vi behöver ta tid för. Det hjälper oss att se upp för det som är mindre bra. Att se det som är bra och som är värt att satsa på. 

Ett bra val är att ta en stund av eftertanke… och göra det regelbundet 

”Hej där ute!”

”Hej där ute”

Sitter och tittar på tv. Programledaren säger ”Hej där ute!”

Ute? 🙄😳

Alltså jag sitter inomhus. Har ingen tv utomhus. Inte ens i bilen. (Det verkar dock vissa lastbilschaufförer ha med tanke på det blåa sken som finns i deras hytter när man möter dom på natten) 

Det är inte lätt med språket. Tänk vad knepigt våra nysvenskar har det. 

Heter det att man går på toaletten? På? 

Vad är ‘lagom’ för någon som inte ens kan översätta ordet till eget språk? 

Ord som har många betydelser blir också rätt knepiga. 

En båt går – avgår – när det in själva verket flyter. 

”Du kan ‘räkna’ med mig”. Ska vi räkna får? Matte-tal? Eller att jag ställer upp? 

Ja ja, du kan ju låta fantasin flöda lite. 

Jag tänker i alla fall titta på tv inomhus…..

Promenad med vågskvalp som följeslagare 


I går kväll tog jag en promenad vid Vätterns strand. Nu var det väl inte den varmaste promenad jag genomfört. Men det var en vacker promenad. 


Att höra ett vågskvalp är så avslappnande på något sätt. Det inger ett lugn och en inre harmoni som blir som frid inom mig. 

Att gå där och se ut över vattnet, se den mäktiga himlen med dess molnformationer är så rogivande. 

På ett sätt är jag inte så överraskad över detta fenomen. Bibeln säger i Psalm 23 ”Han för mig till vatten där jag finner ro”. Dessa ord är inte bara ord. Det finns ett djup av verklighet i det. Det sker något med oss när vi finns vid vatten. På riktigt. Inte konstigt att vi kan drömma oss bort vid en strand. 

Det finns egentligen bara ett hinder i detta. Det är att vi inte ger oss själva denna fantastiska möjlighet. Vi skulle må så mycket bättre över tid om vi fanns vid vatten med jämna mellanrum. 

Naturen ger oss vederkvickelse. Inte så konstigt att en skogspromenad ger så mycket mer än bara motion.

Kanske skulle vi planera in lite ”vågskvalp” i vår almanacka……

Söndagstankar – Hur ska man kunna tro utan ha sett?

Hur ska man kunna tro på Gud utan att ha sett honom? 

I en tid då vi vill ha bevis till varje pris kan tron på Gud vara rätt svårbevisad. Vi vill ha tydliga bevis som på något sätt överbevisar oss och lite till. 

På ett sätt finns det inre tydliga bevis om Guds existens. En inre magkänsla som håller. 

Man skulle kunna beskriva det som en inre bild som växer fram. Den skapas när man låter sig beröras av Gud och Guds Ande. Genom den beröringen skapas denna inre bild. Det är som vårt inre pejlar in Gud och vi ser honom på något förunderligt sätt. Det kanske inte är ett tydligt fotografi på honom men ändå en bild. Ett försök att beskriva det är som första gången jag såg mina söner på ultraljudsbilderna. Jag kunde inte tydligt se deras anletsdrag men ändå visste jag att det var dom. 

Den inre bilden är mer viktig för mig i min tro än alla synliga bevis på Guds existens genom dom under och mirakler vi ser. Det ger mig en frid och tillit. 

Tron kan inte bevisas utan bygger just på att det är tro och tillit. Men jag har upptäckt att det är gott nog. Det bär. Det handlar om att låta sig tappa greppen om den vanliga synen på bevis. Att låta sitt inre tala. För inom oss finns det andliga. Gud har lagt ner evigheten i vårt inre. Som Bibeln beskriver det – i våra hjärtan. 

Det går att tro utan att kunna se Gud med sina vanliga ögon.