Det är konserttider. Klingande julkort. Där står man på scenen och sjunger. Strålkastarna är på. Tacksam för att premiären gick bra. Publiken verkade nöjda. Känns som att kvällen blev lyckad.
Strålkastarna släcks och kvällen är över. Lite tomt blir det. Adrenalinpåslaget har funnits där. Och nu är det tyst. Sitter i köket och tar kvällsmackan innan det är dags för att försöka sova. Men först varva ner.
Vem är man när strålkastarna släcks? Vem är du när ingen ser på? Är du samma person som du är i det offentliga?
Kanske vill vi inte visa upp hur det är bakom fasaden. Men det är nog där den rätta bilden av oss kommer fram.
Skäms vi för den eller är vi stolta? Ibland kanske både och. Men jag skulle tro att vi gärna skulle vilja att vi var den samme.
Allt för ofta faller vi in i tron på att vi måste vara någon annan än den vi verkligen är. För att passa in måste vi vara på ett speciellt sätt.
Jag tänker att vår omgivning vill ha den äkta delen av oss. Det är då man får den verkliga kontakten med varandra. Inget som hindrar. Vi är oss själva.
Så var dig själv. Du är bäst då.
Pedher´s blogg 