Kanske har du hört talas om förbön. Det är när man ber någon annan be för dig eller något som du känner att du behöver hjälp med. Eller för någon du känner.
För mig har det varit en styrka i att få gå till någon som ber för mig. Att släppa taget själv. Lämna över det till Gud. Ansvarslöst? Nej, utan tvärtom. Jag inser min begränsning och ber om hjälp och stöd i livet. Det är förbön för mig.
Men det finns en väg till. För-bön. Alltså att be före något. Inför något. Är vägen ser snårig ut. För-bön är att be före.
”Är vägen smal och krånglig – bed dig fram”
Jag mötte detta citat för en tid sedan. Tänk lite på det. Om vägen är smal, krånglig, snårig och med motgång – bed dig fram. Det är som att köra slalom mellan portarna som är just dessa snårigheter. Bönen blir redskapet att orientera sig framåt.
Oftast fokuserar vi på bönerna som inte gav det vi hade förväntat oss. Men betänk att du säkert har situationer som du ni ser har varit svar på bön. Fokusera på dom när du tar dig fram i bönens slalombana.
Jag tror att det bästa vi kan göra är att alltid ha för-bön. Jag brukar utrycka det att jag lägger det i Guds händer. Då menar jag att det jag ber om ber jag Gud ta hand om. Att han vårdar det. När jag sen får tillbaka det har det varit i hans omsorg och redan varit i det. Tex – när jag lägger morgondagen i Guds händer försöker jag släppa den där. Tills jag får tillbaka den från honom när jag vaknar. Så har Gud varit i den hjälper mig att möta den. Det är för mig att be före. För-bön.
Välj att be dig igenom och framåt. Det är som att använda karta och kompass. Att nå målet med hjälp av en lots. Bönen.
Tänk vilken nåd att vi har bönen. Tror vi aldrig kommer att fatta det totala djupet i detta. Det gör vi nog genom att använda den möjligheten. Erfarenheten kommer att öppna våra ögon och tillit tilltar.
Pedher´s blogg 