När jag var liten så gjorde vi nog som många andra familjer. Vi åkte och hälsade på farmor och farfar. Nu var det väl ganska enkelt för oss eftersom både farmor, farfar, mormor och morfar bodde i samma stad.
Resan var väl inte det roligaste kan jag tänka. Men när man åkte till dom så passerade man alltid den största myrstacken som fanns. Ja, den utanför odensbacken. Ja, visst vet jag att det är en sten men då var det en myrstack. Kanske har du också sådana ”milstolpar” du minns sen du var liten.
Att komma till farmor var alltid lite speciellt. Hennes frisyr var en fläta som hon satt upp som en krans runt huvudet. Kanske var det vanligt då men inte nu. Det var lite speciellt.
En sak som jag speciellt minns från hennes hem var en våg. Den hade alltid mitt fulla intresse. Ingen hade en våg som hennes. När vi vägde i lekis och skolan såg dom inte ut sådär. Dom var ”modernare”. Jag kunde stå länge och leka med den. (idag ser jag en efter en på jobbet).
Tiden gick. Farmor blev äldre. Så fick hon sin hjärtinfarkt. Den gången fick hon blicka in i himlen en stund. När hon återhämtat sig kunde hon berätta om den upplevelsen. Några månader senare fick hon sluta sina dagar. Tiden gick. Farfar blev också äldre och skröpligare och dagen kom då man skulle dela sakerna mellan sig. Då fick jag den vågen.
Man kan lugnt säga att det kom en våg av minnen över mig. Det var något speciellt med farmors våg. Inser idag att det finns massor av dessa och dom har inget större värde i pengar. Men denna våg har massor av värde för mig. Den hade ju min farmor. Du kan nog inte förstå hur glad jag blev. Så tacksam att jag fick den.
Det finns saker som aldrig mister sitt värde. För andra är det antagligen bara struntsaker. Men inte för mig. Inte för dig.
Kanske har du inte flyttat runt så mycket som jag har gjort i livet. Andra mer än så. Det finns något som vi bär med oss i varje flytt. Något som är värd att packas ner och packas upp igen.
När jag idag håller på att packa ihop för nästa flytt kommer farmors våg med. Den ska bara med. Inte vet jag om mina pojkar vill ärva den. Men gör dom det så skulle jag bli glad. Men inte måste dom det. Betänker man att hon troligen fick den när hon gifte sig 1931 och att den troligen är äldre än så blir det lite extra kul. Får den följa med hela mitt liv och kanske lite till är det rätt häftigt. En sak som kan ha ca 100 år på nacken.
Men kanske är det ändå minnet av att jag fick leka med den hos farmor som barn som är värt mest. Minnet av något fint. Minnet av att den stod på hennes köksbänk. Intill brickan som hade massa kuponger på sig. Kupongerna man var tvungen att ha under andra världskriget för att kunna köpa tex mjöl. Kanske är det ändå minnet som är mest värdefullt att ha. Farmors våg är redskapet till att minnas. Då blir farmor lite levande liksom. Kanske nästan höra hennes typiska skratt.
Farmors våg kommer alltid ha en speciell plats hos mig. Det är nästan som att ha farmor på besök hela tiden.
Pedher´s blogg 