Igår satt jag på konserthallen i Eskilstuna. En magnifik stund. Symfoniorkestern tog sig an rätt svår musik och lyfte den snyggt.
Det som slår mig är att en spröd ton kan komma igenom den stora massan av ljud. Enskild enkel rätt ”ynklig” kan tyckas men så avgörande viktigt för hela ljudbilden och dess upplevelse.
Å ena sidan kan man tycka att den var rätt onödig. Att man hade kunnat klara sig utan den. Men den behövdes verkligen för att ge musiken ett särkilt lyft.
Tänker mig att precis så är livet. Man kan tycka att just sin ton är obetydlig. Alla andra verkar ha, med all rätt, det större utrymmet. Osäkerheten kan tränga sig in. Så blir man lite osäker. Man tystnar mer och mer. Så glömmer man att alla toner är viktiga. Även dom, till synes, mer enkla. Om man håller fast i bilden av en orkester så är det dirigentens roll att lyfta fram den tonen. Att hålla tillbaka andra för att just den tonen ska få möjlighet att komma fram.
Det slår mig också att många kan spela samma stämma och ändå låt som ett instrument. Samstämmigheten är av högsta betydelse i en orkester. Personerna i samma stämma behöver lyssna in varandra för att det ska låta bra.
Din ton behövs. Även om du inte spelar förstafiolen. Även om du skulle önska att du fick spela alla stämmorna själv. Var tacksam för den ton och stämma du fått. Tjäna med den. Och du, du är inte så dum på din stämma. Du gör det rätt bra.
Kom ihåg att just din ton kan bli den avgörande tonen. Den som gör skillnad. Som gör att man kommer ihåg det. Så våga din ton. Spela den när tillfälle ges.
Pedher´s blogg 