Jag läser i Jeremia just nu. Jeremia 39:8 säger så här:
”Jag ska låta dig komma undan
så att du inte faller för svärd
utan vinner ditt liv som ett byte,
därför att du har förtröstat på mig, säger Herren.”
Därför att du har förtröstat på mig … Gud förnyar löftet som han gav Jeremia. Han skulle rädda honom därför att han förtröstat på Gud. Jeremia levde kvar i Guds ursprungliga löfte han gav honom. När man läser om Jeremia hade han en kamp för att anta utmaningen och kallelsen från Gud. Han säger till slut sitt ja. Under resan ser vi att han försöker lämna kallelsen men det går inte. Du ser det i Jeremia kapitel 20. Men han kan inte ge upp kallelsen.
Här ser vi att Gud möter upp Ebed-Melek. Staden han fanns i skulle falla men han får ett löfte till sig: Jag skall låta dig komma undan för du har förtröstat på mig”. Han hade tidigare förstått vem Gud är. Han hade lärt känna Gud kan vi förstå. Nu drabbas staden av olycka men han kommer att klara sig. Varför? Mmmm, han hade inte slutat att förtrösta på Gud
Att hålla fast vid Guds löfte har sin utmaning. Inte att Gud inte har makt att hålla sin del. Utan det kan smyga sig in tvivel som utmanar oss. Jeremia kan inspirera och ge oss mod. Det håller att förlita sig på Gud och hans löften. Att låta den förtröstan man lärt sig att leva kvar.
När man läser igenom Jeremia inser man att mitt i alla jobbiga passager med Guds domar glimmrar det till här och där. Guds löften håller.
Jag vet inte vad för ”gamla” löften du har i ditt livs ”bakgrund”. Vad är det Gud har kallat dig till? Vad är det som Gud håller på att påminna dig om? Gud är en god Gud som inte glömmer sin kallelse och sitt löfte. Genom historien är du inte ensam om att ha kommit ur din kallelse om du nu har gjort det. Det har hänt förr. Kommer troligen ske igen att någon gör det. Men det fina i allt är att Gud inte glömmer sin kallelse han gett en gång.
Timoteus får uppmaningen att blåsa liv i den nådegåva han fick när man en gång la sina händer på honom och bad. Kanske hade det svalnat för honom. Kanske hade han kommit lite ur kurs. Kanske hade något hänt som gjort att han tystnat. Ja, det vet vi inte. Men en sak vet vi. Han blir uppmanad at blåsa liv i det han hade fått.
Är det din tid att blåsa liv i det du fått en gång? Är det din tid att återerövra? Är det din tid att hitta hem igen? Bara du vet vad som bankar på.
Men jag svarade: ”O, Herre Gud! Jag kan inte tala, för jag är för ung.” Då sade Herren till mig: ”Säg inte: Jag är för ung, utan gå vart jag än sänder dig och tala vad jag än befaller dig. Var inte rädd för dem, för jag är med dig för att rädda dig, säger Herren.” Och Herren räckte ut sin hand, rörde vid min mun och sade till mig: ”Se, jag lägger mina ord i din mun.
Jer 1: 6-9
Pedher´s blogg 