Igår var jag på väg att fira Alice som tagit studenten. Jag tar en promenad. Att ta bilen i Eskilstuna en lördag som denna, med många skolor där man tar studenten, är ingen bra idé.
Jag går således. Min vana trogen genar jag genom Nyfors på dagtid. Passerar torget vid Ica-affären. Kommer till trapporna som leder under järnvägen så hör jag det. Lät som skottlossning. Men det kan det ju inte vara. Väl? Någon som firar studenten bara tänker jag. Men så kommer det fler skott. Tror mig minnas fem eller sju skott. Några kommer springande. Jag ökar takten så jag kommer upp på andra sidan järnvägen. Går några meter till. Då hör jag polisbilarna komma. En. Två och flera. Inser att det jag just nu tror vara något annat är just skottlossning. Där jag helt nyss hade gått var nu en brottsplats. Där jag nyss mött familjer gående med plakat till en skolavslutning har någon avlossat skott. Där det nyss satt människor och pratade med varandra och skattade måste ha hamnat i närheten av skottlinjen.
När jag kommer till Alice så börjar man snart skriva i medierna om det som hänt.
Där jag nyss gått är nu avspärrat. Och man letade efter skadade, gärningsmän och bevis. Jag sitter i säkerhet och får umgås med trevliga människor. Andra har just bevittnat något av det hemskaste man nog kan uppleva. Att någon skjuter omkring sig för att döda.
Skrev igår om dagen man tar studenten hur livet liksom startar där och då. Hur man slänger sig ut i livet som ligger framför. I ljuset och ljudet av skottlossningen känns det nästan som att livet istället tog en paus. Vad är det för liv man sprang ut i med mössan på? Hur hoppfull blev denna student?
Jag kan bara känna att det ändå finns ett hopp och ett liv som finns där. Gud säger att han är med oss alla dagar intill tidens slut. Alltså ända tills denna tidsålder nått sin ände. Och då tar Guds rikes evighet vid.
Vid en envis envishet vill jag hålla fast vid att han finns med oss. Vi behöver mer än någonsin slå följe med honom. Han är vårt hopp. Han är vår skuldra. Som Tomas Sjödin beskriver så varsamt fint:
”En skuldra som varsamt håller emot när livet faller av mot ett obehagligt håll.”
Att när det känns förtvivlat så får vi vila mot hans skuldra. Så skriver han…
”Mot den skuldran kan du vila idag och veta att han är ”all trösts Gud”. ”
För vad skall vi göra? Vi kan inte ge upp fast någon anser sig h rätt att skjuta på öppen gata mitt på ljusan dagen. Vi kan be att Gud ber sina änglar gå ut på våra gator och torg och beskydda oss. Kanske var det just det som gjorde igår. För det verkar som att ingen blev skadad.
Idag ber vi för riksdagsman Mikael Oscarsson (KD)
Pedher´s blogg 