Annandag påsk är verkligen en annan speciell dag. Jesus hade stått upp men lärjungarna var rätt skakiga efter allt som skett. Nu var det ett rykte om att Jesus hade stått upp. Och två av lärjungarna vandrade iväg. Kanske behövde de lite tid till eftertänksamhet – ja, jag vet inte. Men där på vägen till Emmaus kom en man ifatt dom. Dom började prata. Så fick dom samtala om allt som hänt.
I Lukas kapitel 24 kan du läsa om denna vandring. Texten får du i slutet av dagens blogg. De fattade inte att Jesus var den som slog följe med dom. Inte förrän senare insåg dom att något inom dom hade reagerat. Inte så konstigt. För i människans inre har Gud lagt ner evigheten. Den söker hela tiden efter att återknyta med himmelns värld och skapare.
Jag påstår att det finns en som hela tiden slår följe med dig och vill få din uppmärksamhet. En som vill dela livet med dig. Kanske vet du hur det kan vara när du söker kontakt med någon men som verkar inte notera att du finns. Det är inte lätt då. Kanske är det något av den känsla Jesus känner när han inte lyckas få vår uppmärksamhet. Men till skillnad från oss som allt för lätt ger upp så gör inte Jesus det. Han finns där och väntar på oss.
Jesu uppståndelse är ett bevis på att det gick till seger. Det gör att det som såg ut att vara sista kapitlet var fortsättningen på något stort. Så han vandrar vidare med oss alla. Även när vi inte noterar honom.
En gång skrev jag följande:
Denna påsk vi nu lägger bakom oss har ett postludium
med en särskild hälsning till oss.
Jesus vill slå följe med dig
Påskens hälsning är denna hälsning. Jesu uppståndelse är Guds hälsning till oss att han vill slå följe med oss. Inte bara i detta livet. I Johannes läser vi också om att han bereder ett rum för oss i evigheten. Så hans tanke är inte bara en väska här och nu. Utan den sträcker sig för evigt. Det kan man kalla för äkta vänskap. Så påskens fråga blir:
Vill du slå följe med Jesus in i evigheten?
Här kommer texten om Emmausvandrarna …..
‘ Samma dag var två av dem på väg till en by som heter Emmaus och ligger drygt en mil från Jerusalem. De gick och samtalade med varandra om allt som hade hänt. Medan de samtalade och diskuterade närmade sig Jesus själv och vandrade med dem. Men deras ögon var slutna så att de inte kände igen honom. Han frågade dem: ”Vad är det ni går och samtalar med varandra om?” Då stannade de och såg bedrövade ut. Och den ene som hette Kleopas sade till honom: ”Är du den ende som har besökt Jerusalem och inte vet vad som hänt de här dagarna?” Han frågade dem: ”Vad då?” De svarade: ”Detta med Jesus från Nasaret. Han var en profet, mäktig i ord och gärning inför Gud och hela folket. Våra överstepräster och rådsherrar utlämnade honom till en dödsdom och korsfäste honom. Men vi hade hoppats att han var den som skulle frälsa Israel. Förutom allt detta är det nu den tredje dagen sedan det hände, och dessutom har några kvinnor bland oss gjort oss uppskakade. De gick till graven tidigt på morgonen men fann inte hans kropp. De kom och berättade att de hade sett en syn med änglar som sade att han lever. Då gick några av de våra till graven, och de fann att det var som kvinnorna hade sagt. Men honom själv såg de inte.” Då sade han till dem: ”Så tröga ni är i tanke och hjärta till att tro på allt som profeterna har sagt! Måste inte Messias lida det här för att sedan gå in i sin härlighet?” Och han började med Mose och alla profeterna och förklarade för dem vad det stod om honom i alla Skrifterna. De närmade sig byn dit de var på väg, och han verkade vilja gå vidare. Men de bad honom ivrigt: ”Stanna kvar hos oss! Det är snart kväll och dagen går mot sitt slut.” Då gick han in och stannade hos dem. Och när han låg till bords med dem tog han brödet, tackade Gud, bröt det och gav åt dem. Då öppnades deras ögon och de kände igen honom, men han försvann ur deras åsyn . De sade till varandra: ”Brann inte våra hjärtan i oss när han talade med oss på vägen, när han öppnade Skrifterna för oss?” De bröt upp i samma stund och återvände till Jerusalem, där de fann de elva och de andra lärjungarna samlade. Dessa sade: ”Herren har verkligen uppstått, och han har visat sig för Simon!” Och själva berättade de vad som hade hänt på vägen och hur han hade låtit dem känna igen honom vid brödsbrytelsen. ‘ Lukasevangeliet 24:13-35
Pedher´s blogg 