En stund på en parkbänk….

En stund på en parkbänk behöver inte betyda ensamhet. Ganska snart får man sällskap av några änder. Vågskvalpet för sitt lågmälda samtal med mig. Tankarna kan fritt vandra iväg för en stund. Kvackandet från fågeln som är närmast gör att man kommer tillbaka för en stund.

Några rader i en bok för mig tillbaka in i en historia som sträcker sig ända till 1938. Samtidigt blir nuet påminnelsen om oron över hur det ska gå med allt.

Eftermiddagskaffet ger en stilla känsla av att här och nu är det ganska lugnt.

Mitt i allt så är det kanske just detta vi behöver. Få vandra mellan dåtid och framtid. Får uppleva att mitt i allt finns det en nutid för paus. En stund av att krypa ur nuets oro och fasa. Leva i en annan dimension för en stund.

Vad säger vågens röst? Genom alla tider har vattnet rört sig hit och dit. Inte beroende av mer av vinden. Ömsom har den fått vila. Ömsom har den fått ge höga vågor. Men båda lägena finns med. Likväl har sjön legat kvar där den är.

Det ger vila. Det ger hopp. På ett märkligt sätt ger detta vågskvalp sinnet vila. Där finner den sin ro. Där kommer kraften åter.

Var det tänkt så? Fanns det en särskild idé bakom vågskvalpet och den spegelblanka vattenytan?

Ja, det verkar så. Det verkar som att i detta vatten finns något djupare förborgat. Om man bara låter sig intas av det kommer man märka hur gått det gör med oss.

Psalm 23:2
Han låter mig vila på gröna ängar,
han för mig till vatten
där jag finner ro.