Dom tre som kom till Jesus med gåvor kallas för ”dom tre vise männen”. Berättelsen om dom är väl inte uttömmande direkt. Dom verkar vara personer som kollar in stjärnorna. Det hade tänts en ny stjärna. I historiens kontext var det något speciellt. Det gjorde att dom bestämde sig för en resa. Till synes en lång resa. Den förde dom till ett stall långt hemifrån deras eget hem. Kanske var det ett slott. Ibland benämns dom som kungar.
När dom till slut når det stall som kungabarnet hade fötts i är det nog långt ifrån den bild dom hade tänkt sig. Dom gick först till den plats som kändes mest naturlig. Palatset där kungabarn oftast hade fötts i.
När dom hade hyllat kungabarnet Jesus vände dom inte den närmaste vägen hem. Dom tog inte heller vägen förbi kejsaren som ville veta vart Jesusbarnet hade fötts. Han som ville döda det.
Dom kallas dom vise männen. Kanske inte bara för att dom kanske var forskare, stjärntydare mm som visade på att dom kanske var visare än andra. Jag tänker att deras största vishet var att dom hade förstått vem som föddes. Att dom gjorde vad dom kunde för att söka upp honom. Dom hyllade honom.
Stjärnan i fönstret påminner oss om att en frälsare är född till oss. Det är vist att söka upp honom. Den lyser på på samma sätt som för dom vise männen att något stort har hänt.
Men dag som denna, annandag jul, kan få vara en reflektionens dag. Mitt i mellandagsreans tjuvstart. Att likt dom vise männen leta sig fram till julens kärna. Eller för att ”citera” Jesu egen mor. ”Hon gömde och begrundade det i sitt hjärta”. Då kommer julens händelse bära frukt i våra liv.
Pedher´s blogg 