I söndags var jag och såg mountainbike EM. Klart vi skulle heja fram Alexandra Engen. Hon slet riktigt hårt. Varmt. Sol från klarblå himmel. Hon cyklade upp sig till en 12:e plats från att ha startat i sista ledet. Klart imponerande.
Men kanske var det något annat som gjorde henne större eller i alla fall ingav respekt.
Det var när hon mitt i backen där hon slet som allra hårdast log med hela ansiktet och tackade för stödet. Hon gjorde tummen upp. 👍 Hur hade hon tid med det? Förklaring finns nog i vad hon sa i intervjuerna. Att hon var så tacksam publikens stöd.
Det påminner om att hur mycket vi än förbereder oss så behöver vi hjälp utifrån för att klara det sista avgörande. Får vi inte till det kan det ”vara kört”. Att få ett extra stöd från någon som står bredvid och hejar på kan vara avgörande.
En atlet vet det. Det kan göra att man får extra energi. Stort är när atleten inser det och ödmjukt tackar för det.
Jag tror det är likadant i ”vanliga livet”. Ibland behöver vi dom goda tillropen. Stöttningen som gör att vi orkar lite till.
Det är så en sann gemenskap växer fram. Där vi ibland får glädjen av uppmuntran och stöttning. Nästa gång är det vi som lyfter någon annan.
Betänk följande ……
Dina ord kan göra så att någon gör det lilla extra och gör den stora skillnaden.
Det är lika sant att våra ord kan sänka någon djupt ner. Ord som kan slå undan fötterna. Med den vetskapen får vi se till att det inte just blir ”jag” som levererar dessa ord.
Det var många som hejade på Alexandra. Jag hörde ingen som skrek att hon inte skulle klara det. Ord som ”det är bara 6 sekunder till den som är före”. ”Kom igen” eller bara ”hepp hepp hepp”. Så plockade hon placering efter placering.
Bestäm dig för att vara den som hejar på och vill lyfta fram den som kämpar i din närhet. Nästa gång kan det vara du som behöver det stödet.
Pedher´s blogg 