Och det hände sig att vid den tiden…. var önskelistan lååååååång

Så är dagen här. Julafton. Den dag som nog var den pirrigaste dagen när man var liten. Dagen som var som långfredagen. Lååååååång. På tok för lång innan det var dags för klapparna. Jag tror jag alltid vaknade för tidigt varje julafton. Dagen var onödigt lång fram till att klapparna skulle delas ut. Hade varit bättre om man sovit längre. Sen skulle det följa ett visst mönster. Juldekorationerna, förmiddagsjulkaffe, julbord, kalle anka och hans vänner. Sen var det klapparna. Onödigt mycket innan om man var barn.

Sen var det spänning. Skulle man få det man önskade sig. Man kan säga att min önskelista nog var längre än själva dagen. Med råge. Jag satte mig med leksakstidningar och skrev allt jag kunde tänka mig att få. Så listan blev lång. Flera sidor faktist. Så det bord ju bli många klappar liksom.

Min pappa önskade sig ofta en bil. Bra val tyckte jag. Jag köpte honom en leksaksbil för då visste jag att jag fick den sen. Undrar jag om inte han tyckte det var ganska kul att få den bilen och sen ge den till mig. Och se min glädje över det. Jag minns i alla fall att jag tyckte det var smart.

Idag är julen något helt annat. Inte konstigt alls. Inga långa önskelistor. Glad om man får någon. Nu är det mer eftertänksamhet. Nu är julen mer en vacker högtid och inte fokus på klappar.

Tänk om julen fick vara med fokus på huvudpersonen själv. Då skulle det inte bli så stor besvikelse på önskningar som inte infrias. Gemenskaper som går snett. Det kan man ju inte förvänta sig av barnen. Men för oss vuxna växer ju det fram mer och mer. Fast jag tror att vi skulle behöva hjälpa varandra att sänka ambitionen (läs julklappskontot) och ser mer på tanken bakom.

Hur som helst. Det viktigaste idag sammanfattas i den text vi ofta läser på julafton. Texten som berättar om varför vi firar jul. Med den vill jag önska er alla en Riktigt God Jul. Med välsignelser från honom allting handlar om just nu.

Vid den tiden utfärdade kejsar Augustus en förordning om att hela världen skulle skattskrivas. Det var den första skattskrivningen, och den hölls när Quirinius var ståthållare i Syrien. Alla gick då för att skattskriva sig, var och en till sin stad. Och Josef, som genom sin härkomst hörde till Davids hus, begav sig från Nasaret i Galileen upp till Judeen, till Davids stad Betlehem, för att skattskriva sig tillsammans med Maria, sin trolovade, som väntade sitt barn.
Medan de befann sig där var tiden inne för henne att föda, och hon födde sin son, den förstfödde. Hon lindade honom och lade honom i en krubba, eftersom det inte fanns plats för dem inne i härbärget.
I samma trakt låg några herdar ute och vaktade sin hjord om natten. Då stod Herrens ängel framför dem och Herrens härlighet lyste omkring dem, och de greps av stor förfäran. Men ängeln sade till dem: ”Var inte rädda. Jag bär bud till er om en stor glädje, en glädje för hela folket. I dag har en frälsare fötts åt er i Davids stad, han är Messias, Herren. Och detta är tecknet för er: ni skall finna ett nyfött barn som är lindat och ligger i en krubba.” Och plötsligt var där tillsammans med ängeln en stor himmelsk här som prisade Gud:

”Ära i höjden åt Gud och på jorden fred åt dem han har utvalt.”

När änglarna hade farit ifrån dem upp till himlen, sade herdarna till varandra: ”Låt oss gå in till Betlehem och se det som har hänt och som Herren har låtit oss veta.”De skyndade i väg och fann Maria och Josef och det nyfödda barnet som låg i krubban. När de hade sett det, berättade de vad som hade sagts till dem om detta barn. Alla som hörde det häpnade över vad herdarna sade. Maria tog allt detta till sitt hjärta och begrundade det. Och herdarna vände tillbaka och prisade och lovade Gud för vad de hade fått höra och se: allt var så som det hade sagts dem.

/home/wpcom/public_html/wp-content/blogs.dir/5cc/13681442/files/2014/12/img_5584.jpg