I går åkte jag hem från Dalarna efter några dagar i detta vackra landskap. Nu är jag ju född i Ludvika och bott o Dalarna under några år. Inte konstigt att jag känner mig lite grann av dalmas. Konstigt vore väl annars.
När vi styr bilen hemåt bestämmer vi oss för att hitta en rastplats efter Ludvika. Det var ju dags för förmiddagskaffe. Tror ni att det då dök upp en rastplats? Inte då. Varför kommer dom inte när man behöver dom.
Är det inte så i verkliga livet också? När man väl behöver rasten och andrummet så finns den inte där. Ibland vill man och önskar spela fram tiden för man vill komma fortare fram.
Men vi behöver verkligen hitta våra rastplatser i livet. Tillfällen av andrum. Allt för många har så svårt att kunna säga nej när almanackan inte är fulltecknad. Är det något jag lärt mig genom åren är att även en tom ruta i almanackan är viktig. Kalla den för återhämtning. Kalla den för ”den viktigaste stunden i veckan”. Kalla den för vad du vill. Ha bara inte dåligt samvete för den. För vem vet vad den tomma rutan verkligen betyder. Vem vet om den är just tom eller fylld av ett bokat möte? Bara du och ingen annan behöver veta det.
Så varför hittar man ingen rastplats i livet? Kanske just därför att man glömt bort hur man gör för att hitta en. Att man känner sig så viktig att man inte anser sig ha tid med en rastplats. Vad vet jag. Kanske det är dags att tänka om.
Hur gick det med vårt sökande efter en rastplats? Vi hittade en skogsväg som vi stannade på. Blev hur bra som helst. Jag fick mitt kaffe och vi fick sträcka på benen en stund. Sen gick resten av färden mycket lättare……..
Pedher´s blogg 