Igår satt jag på en gudstjänst i vår kyrka. Då var det ett samtal mellan några personer på estraden. Det handlade om förlåtelse. Ett ganska naturligt ämne en helg som denna. Men ack så svårt.
Då ställdes frågan om vilket som var svårast – att förlåta någon annan eller att förlåta sig själv.
Fundera på den lite. Vilket är svårast? Svaret är klart inte enkelt att ge.
Ibland är nog svaret att det är svårast att förlåta andra. Vi liksom vill inte förödmjuka oss med att förlåta. Men jag tror att innerst inne vet vi att vi mår så mycket bättre att förlåta. Tänk vad mycket vi missar genom att avstå från atr förlåta. Bad energi det går förlorat.
Men kanske ändå är det svårast att förlåta oss själva. Vi har svårt att ge oss upprättelse. Hur mycket som ön vår omgivning har förlåtit oss. Till och med Guds förlåtelse blir inte tillräcklig för oss. Så lever vi som om vi inte fått förlåtelse fast vi i själva verket redan fått det.
Om vi bekänner våra synder, är han trofast och rättfärdig så att han förlåter oss våra synder och renar oss från all orättfärdighet. 1 Joh 1:9
Detta är nyckeln när det gäller tron.
I relation till medmänniskor är det lika viktigt. Vi kan göra mycket tokigt. Det första vi måste göra är att säga förlåt till den vi gjort fel mot. Sen måste vi förlåta oss själva. Denna påskhelg vittnar om just det viktiga med att förlåta.
Pedher´s blogg 