Tänk om man kunde berätta om allt man har inom sig? Om allt som rör sig i sina tankar.
Det mest troliga är att man inte kan det. För vem kan klara att sen bära det och inte föra vidare det? Risken är alldeles för stor att det som skulle stanna där just förs vidare.
Det är ju många tankar och fuderingar som aldrig växer till till en verklighet. Dom tankarna bör ju få vila stilla.
Ibland skulle det vara skönt att bara få ropa ut det som rör sig inom en. På vinst och förlust.
Allt för ofta händer det att det man sagt i förtrolighet saluförs. Först till en som sen i sin tur….. Osv. Bara det när man hör sig själv säga ”det här borde jag inte säga, det här får jag egentligen inte…” borde ge en tydlig signal att vara tyst. Hur ska ett sådant förtroende byggas upp igen?
När det närmar sig vårt innersta är vi rätt så sårbara. Både män och kvinnor. Tänk vad viktig det är att när vi får förtroendet att någon vill öppna sina innersta tankar hos oss gör det med stor respekt och integritet. Tänk så fel det kan bli annars.
Vi behöver vara rädda om det intima samtalet som kan rädda och förändra en hel livssituation. Är vi lyssnaren kan vi bidra eller förstöra. Ett lyckat samtal kan göra skillnad.
Hos vem finner man förtroende till samtalet? Hos vem kan man känna sig trygg? Visst finns dom!!
”Om man kunde …… ”
Jag har varit rätt dålig på att just lätta trycket genom samtalet. Kanske typiskt manligt. Men också försiktigheten i att söka sig till rätt person. När jag väl ha gjort det har det alltid varit en lättnad som haft betydelse för mig.
”Om man kunde….” Ja det kan man.
Pedher´s blogg 