Långfredagen med Jesus i centrum är på ett sätt en lååååång dag. En väntan. En tomhet. Jesus fängslas och avrättas på ett kors. Dagen hade varken då eller nu fler timmar. Lika lång som den alltid varit. Lika lång som den kommer att vara för alltid. Men den var lååååång i sin händelse.
För lärjungarna var det en tung väntan. En väntan på vad som skulle hända. Vad det skulle innebära. En väntan i funderingen ”hur kunde det bli så här?” . En väntan på att få svaren på sina frågor.
Det kan finnas en igenkänningsfaktor på det. För jag tror att när vi ser lärjungarnas väntan i den övre salen så kan vi nog känna igen oss i dom. Tvivlet. Frågorna. När Guds svar verkar ta tid på sig. Det känns som en låååååååångfredag. Mörker. Uppgivenhet.
För att gå händelserna lite i förväg så kom Jesus till dom. Besökte som i rummet. Visade sina sår. Tomas som tvivlat mest öppet av dom alla fick en särskilt hälsning. Liksom Petrus. Så tog denna lååååååångfredag slut till slut. Med en seger och glädje. Dom fick sina svar. Jesus hade uppstått.
Det vill påminna oss om att när vi får våra lååååångftedagar så finns det ett slut på dom. Hur mörkt det än ser ut och upplevs. Jesus kommer att visa sig uppstånden för oss.
Såg filmen ”Risen” på 6:an. Från ett annat perspektiv fick vi följa Jesu korsfästelse och uppståndelse. Från soldatens synvinkel. Han som var med och korsfäste Jesus
Sista orden i filmen från denna man var, efter att följt lärjungarna och fått se Jesus uppstånden, ”Jag tror på att jag aldrig kan bli densamme igen”. Så är det nog. Efter en långfredag i livet som blivit påskdag blir man inte densamme igen. Håll ut. Din låååångfredag kommer bli en påskdag.
Pedher´s blogg 