Egots baksida

Att vi är oss själva nog är nog både sant och svårt att erkänna.

Klart att vi har all rätt att tänka först och främst på oss själva. Att vi skapar så bra som möjligt för vår egen skull.

Samtidigt är det något sorgligt över det. Vi har en tid som egot går först. Allt för ofta på andras bekostnad. Vi vill inte backa för vår egen bekvämlighet om det så går ut utöver någon annan.

I ljuset av vår historia då generation bodde ihop så är vi idag mer självfixerade.

Jag är rädd för att ju bättre ställt vi får desto mer introvert blir vi. Undrar varför. Självklart gäller det inte alla. Absolut.

Men när vi lever ett liv där vi är beroende av andras stöd har vi nog lättare att se andras behov. Vi vet vad det betyder när vi själva får hjälp. Då blir vi på något sätt mer möjliga att se andras behov om hjälp och stöd. Egot blir mindre påtagligt.

Egot – själviskheten och kärleken till sig själv kan bli knepig.

Kan vi sträcka oss utanför vår egen ego-zon kan vi få vara med om fantastiska saker. Det vi kan göra för någon annan kan berika våra liv. Och det är inte så ovanligt att det för med sig välsignelser till oss själva.

Jag tror att vi innerst inne vet det. Det ligger i våra gener. Men vi har nog svårt att lita på det. För tänk om det inte fungerar så? …….

Självklart menar jag inte att vi ska förinta oss själva. Men jag tror att vi behöver se utanför vår egoism.

Med viss besvikelse vände jag….

Igår var det ju en fantastisk dag. Denna fantastiska dag skulle avslutas med ett kvällsdopp i Hjälmaren.

När jag går ut till bilen upptäcker jag att det regnar. Men det fick inte mig att tveka.

Men när jag kommer ner till Bergaön och det tänkta doppet blir det stopp. Vinden piskar upp vattnet. Det ska ju inte hindra kan man tycka. Men känner man Hjälmaren så är det inget gott tecken. Vattnet var så grumligt. Så jag vänder hem besviken.

Men när jag gör det så upptäcker jag den underbara solnedgången.

Himlen blev så magisk. Dom mörka tråkiga molnen fick en så vacker färg.

Lite längre fram syntes regnbågen.

Du kan tro att besvikelsen hade försvunnit. En sådan vacker kväll det blev. Mitt i besvikelsen och regnet.

Kanske kan det få påminna oss om att det kan finnas mörka moln i livet. Men med rätt ljus ser dom inte så skrämmande ut. Och Gud vill påminna oss om sin löftesbåge. Det ska inte bli någon hemsk ”flod” av det. Utan det kommer att bli bättre.

Solen påminner oss om, mitt i regnet, att den finns. Den speglar sig i regnet. Det är som att han visar sin närvaro mitt i det tunga.

Jag har aldrig sett regnbågen i mina tårar när jag gråtit. Men jag tänker att den finns där. För Gud lyser på oss i vår sorg. Och när vi stillat oss i vår gråt kan vi förnimma hans närhet. Som att regnbågen kommer fram.

Och visst är det så att när regnet fått komma en varm sommardag så blir det så friskt. Ofta då får vi se regnbågen.

Tack Gud för att du påminde mig om det igår. Att mitt i besvärligheter lyser din nåd fram.

Växtkraft

img_2592Den sattes som liten planta. Nu, några år senare är den en mäktig växt med många blommor. Full av växtkraft. Med rätt förutsättningar så kan den växa till.

Växtkraft – handlar inte bara om längd eller mängd blommor. Det har minst lika mycket med stammens tillväxt.

Kanske är det så att den tid vi nu är inne i ger oss på ett särskilt sätt växtkraft i vårt inre. Vi får ladda batterierna som vi brukar beskriva det.

Men för mig blir sommaren och kanske speciellt semestern en tid av växtkraft. Där det inre livet får tid för återhämtning och mer stillhet. Inte samma rusch utan mer tid för reflektion.

Det känns som att den ros får vara exemplet på den växtkraft vi behöver. Där denna tillväxt mynnar ut i att blommor växer till.

Likaså när man ser tex äppelträden som nu har små kart till frukt. Men som under sommaren växer till äpple. Där växtkraften ger frukt.

Ibland känns livet mer kraftlöst. Kommer inte många blommor som förgyller livet. Frukten känns som något hopplöst långt borta. Kanske är det just då man behöver grävas omkring. Få näring. I vissa tider kan man tom behöva lite extra omsorg. Någon som bryr sig. Så skapas det möjlighet till tillväxt och växtkraften börjar flöda inifrån igen. När du visar omsorg om någon är du med och gräver runt dennes liv. Ny jord sätts till. Ny näring. Du vattnar. Så återkommer växtmöjligheten. Bara för att du visar omsorg. Så återkommer livet på något sätt.

Allt för ofta har vi nog lite svårt att ta emot denna omsorg. Vi ska väl klara oss själva liksom. Men att tillåta sig få bli utsatt av omsorg är något gott. Det gör något med oss. Vi behöver våga det.

På något sätt önskar jag vår sommar, din och min, ska få vara en tillväxtstid. Där växtkraften gör något med oss. På något sätt en vila till kraft igen. Kanske kalls det aktiv vila.

En dag i skärgården

I går var jag ute i Göteborgs skärgård. Min vän Björn tog med mig ut. Vi hade en fantastisk dag.

Här följer lite bilder från den dagen.

Marstrand blev första angöringen.

Sen gick vi till Åstol

Efter det styrde vi båten , Björn alltså, till Pater Noster

Sen blev det Rörö

Källö Knippla fick också ett besök

En fantastisk dag tog till slut slut.

Vi hade ett fantastiskt väder. Varmt. Lagom med blåst. Njutit hela dagen.

Tack Björn för att jag fick gå med ut i din båt.

Man sitter ju inte i sjön

Man sitter ju inte i sjön

Ett av alla intryck vi slänger oss med.

Det går ingen nöd på oss skulle man kunna förklara det med.

Jag sitter mest vid kanten av sjön. Njuter av solnedgång. Administratören på Facebooksidan Du vet att du är från Jönköping närvädjade om att man skulle lägga ut färre bilder på solnedgång över Vättern. (Obs, jag har inte lagt upp en bild där). Det tröttade ut alla påstod hon. Alltså jag fattar ingenting. Kan väl inte trötta ut. Så fick hon mothugg också.

Man kan alltid tycka att man vill ha det bättre. Att man vill ha något man inte har. Det är så mycket man kan kan sakna. Men tänker vi efter så sitter vi inte i sjön. Det går ingen nöd på oss.

Sagt det förut. Säger det igen. Vi har så mycket att vara nöjda med.

Jag fortsätter gärna att sitta vid min sjö. 😁

Kan vi fimpa detta med fimpar?

Att man vill röka är ju upp till var och en. Har man sätt lungorna invändigt efter bara några cigaretter, sett sviterna efter den som kippar efter luft efter många års rökning, suttit vid en döendes bädd som lider av räkningens konsekvenser förundras jag över att man överhuvudtaget röker. Men det är ju inte jag som avgör om man ska sluta eller ens börja. Men jag fattar inte hur man vill röka.

Men om man nu vill röka, kan vi inte komma överens om att fimpa det där med fimparna?

Jag promenerar väldigt mycket. Det som gör mig ledsen är att det slängs så mycket fimpar. I mängder.

Det verkar som att allt för många rökare anser sig ha rätt att bara slänga sin fimp. Varför då? Släng fimpen på rätt ställe. ”Men den förmultnar” – okej, efter hur lång tid?

Hörde om att MP ville bötfälla alla som slänger fimpar. Vet inte hur det ska kunna genomföras. Men en ide är ju att plocka upp fimpen, ta dna-prov, alla svenskar lämnar in sitt dna-prov. Sen är det bara att bötfälla retroaktivt. Dyrt? Javisst. Men kanske är det en tydlig signal.

Nu blir jag säkert påhoppad att han en häxjakt på alla rökare. Min poäng är: om du vill röka såg är det. Men släng inte din fimp på marken. Så enkelt är det. Varför ska våra skattepengar gå till att plocka upp massa fimpar. Skola och vården behöver dom bättre.

Gårdagens hjälte är mannen som städar upp på vätterstranden. Heder åt honom. Vätterstranden kan se för hemsk ut efter en kväll med fint väder.

Sen kan jag ju tycka att man kan avstå från att röka på offentliga platser. Vi har ju inte en chans att komma undan.

Men snälla, hur som helst när det gäller rökning, kan vi inte fimpa det med att slänga fimpen på marken?

Det är bara att gilla läget….

Det är bara att gilla läget

Hur många gånger har jag inte hört det sägas. Hur många har jag inte sagt det själv…

Kanske är det svaret på många av dom situationer vi hamnar i. Det som riskerar ta all vår energi eller bara stör oss för mycket.

Men ibland undrar jag faktiskt. Är det alltid rätt svar på det vi möter och helst hade sluppit?

Jag tänker att man inte alls måste gilla alla lägen. Man kanske faktiskt ogilla det. Vilja ändra på det. Se en förändring.

Visst inser jag att det finns något bra med att gilla läget. Man bara lämnar det bakom sig och går vidare. Så påverkar det inte mig mer.

Samtidigt behöver vi stå upp för sådant vi inte ”gillar läget” på.

Tex: Urban Widholm skriver att en person får avslag på sin asylansökan för att konvertiten bytt kyrkotillhörighet. Klistrar in vad han skriver : ”Migrationsverkets besked: Du har bytt från Pingstkyrkan till Svenska kyrkan. Din konvertering är inte trovärdig = avslag på asyl” Där kan man bara inte gilla läget.

När livet slår knut på sig. Det händer saker som man inte vill hända. Sådant som gör oss så besvikna. Då är det inte lätt att bara gilla läget.

Så skulle man kunna rada upp situationer som det är svårt att ”bara gilla läget”

Men hur gör man med dessa ”jag-kan-inte-bara-gilla-läget”-situationerna?

Jag har bara en väg jag kan finna som kan vara möjlig. Det är att be Gud om nåd att få lämna dom till honom. Och att han påminner oss om att han har all makt i himmelen och på jorden. Att ingenting är omöjligt för honom.

För allt för ofta är det bara så svårt att gilla läget. Bara att erkänna det. Men det finns hopp