Frimodighet – att våga sig fram. En känsla av att ha ett utrymme att vara på.
Jag har funderat en del på frimodighet. För mig handlar det om att våga sig fram och att se sig ha något att tillföra sammanhanget. Men också ha rent mjöl i påsen för att säga det på ett annat sätt.
Dess motsats är att man inte är bekväm i situationen. Att man av någon anledning inte kan ”se upp med blicken” utan man ”slår ned den”. Det kan vara att man lever på ett tvivelaktigt sätt. Man har gjort något dumt mot någon. När man möts kan man inte frimodigt möta vederbörande. (Kanske det som sker när vi kör lite för fort och möter polisen typ 😉)
I min tro på Gud kan det handla om att jag inte har det rätt ställt med honom. Kanske handlat fel eller inte velat följa hans maning. Då saknar jag frimodighet att möta honom på ett sätt. Nu vet jag att han är nådesfull. Likväl kan frimodigheten försvinna när man lever på ett felaktigt sätt.
På jobbet kan det vara att man gör det man ska. Sköter sin uppgift. Så långt kan man vara frimodig. Men när man inte fullgör det man ska så börjar man sakna frimodigheten.
När man känner att man är på rätt plats på rätt sätt har man känsla av frimodighet inom sig. Saknar man detta så sjunker också frimodigheten.
Det är ett svårt att förklara vad jag egentligen känner inför detta med frimodighet. Men saknar man frimodighet blir man tillsluten och får inte liksom inte livsutrymme.
När man är på fel plats med sitt liv känner man sig bortkommen. Men kommer man rätt så är det som att komma hem. Då infinner sig frimodigheten igen.
Så frimodighet är att kunna hålla blicken upprätt. ( ska inte förväxlas med blyghet bara) Känna att man har mod att kliva fram. Känner att man kan vara sig själv i mötet med andra.
Frimodighet är i grunden något bra. Det är då vi vågar kliva fram. Vara den vi är. Känner sig bekväm. Behöver inte be om ursäkt för att göra något. När vi har frimodighet fungerar vi på allra bästa sätt. Handlar inte om att man måste våga stå inför massa människor. Det handlar mer om det enskilda mötet. Att känna sig fri att vara något. Fri att mara modig. Fri att kunna stå för den man är och det man gör.
När du och jag saknar frimodighet är det tecken på att vi behöver stanna upp och fundera. Kanske göra förändringar som skapar frimodighet igen.
Ja, inte vet jag om jag kunde förklara hur jag tänker men något åt det hållet tänker jag infalla fall.
Pedher´s blogg 