Jag blir förundrad. Sitter och läser om hur man bygger en mur mellan ett bostadsområde och en flyktingförläggning. Trump vidhåller att han ska bygga muren mot Mexico.
Borde vi inte ha lärt oss från Berlinmuren? Muren mot förläggningen blir högre än Berlinmuren. Hur gick det hör till?
Vi ska inte bygga fler murar mellan oss. Snarare riva massa murar. Vi behöver inte distansera oss från varandra. Snarare söka oss närmare varandra för att förstå varandra.
Hur kan vi förebygga den rädsla vi har för varandra? Frågan är om inte mycket av vår rädsla är något vi ”skapat ur intet”. Alltså att vi tror att vi ska ha den hållningen. Någon har har börjat sprida dessa tankar så ha dom till slut blivit vår ”sanning”. Det liksom är en trend man inte kan stå emot.
Samtidigt har vi SD som proklamerar sin hållning som många blir en motpol mot. Så hamnar vi i två diken i för eller emot att tex ta emot flyktingar. Det blir rent omöjligt att föra en saklig och konstruktiv debatt och samtal. Och det är väl där vi har så svårt att vara , mitt på vägen mellan dess ytterligheter.
Jag kan tycka att det är bättre att hjälpa folken i deras egen miljö. För jag tror att i grunden vill inte folket i tex Syrien fly till oss. Men om deras stad inte finns längre pga av kriget blir kunder helt omöjligt. Därför behöver vi hjälpa dom nu. Bara som exempel.
Jag skulle så gärna se att vi kunde riva murarna mellan oss. Det är väl lätt att se dom fysiska murarna som finns. Men vi har på tok för många murar mellan oss som inte syns. Vi bygger murar mellan oss som grupper. Vi har svårt att inkludera andra i vår gemenskap. Att bjuda in nya människor så att dom känner sig hemma. Att ta sig in i ett nytt sammanhang är inte helt enkelt. Jag vet. Jag har inga enkla lösningar på det. Bara att vi skulle behöva vända det till oss själva och fråga hur just ”jag” kan tänka om.
Kanske kan ett ordspråk, tillika den gyllene regeln, kan hjälpa oss i hur vi kan göra…..
Allt vad ni vill att människorna skall göra för er, det skall ni också göra för dem.
Pedher´s blogg 