Nils van der Poel har rätt stora förväntningar på sig. Allt utom guld när han startar i OS är nästan ett misslyckande. En efter en så förväntar vi oss att det ska bli bra placeringar. När det sen inte riktigt blir efter våra förväntningar så blir vi besvikna.
Det OSar om sådan förväntningar. Jag tänker att ett lopp är så mycket mer än tre medaljer. Tänk alla dom som slår personliga rekord men ändå inte når upp till topp tre. Betänk modet att ställa upp och ändå veta att man kanske till och med kommer sist.
Så överraskar någon som man inte hade koll på. Som i puckelpist. Walter Wallberg. Då blir det nästan ”hur var det möjligt?” Vad är det för doft på det?
I detta är OS så fantastiskt. Så många får plats. Även om man får lämna ett lopp om man blir varvad som i Skiathlon. Det doftar gott istället för att OSa unket.
Jag undrar om inte vi ibland slår krokben på oss själva pga förväntningar vi sätter på oss. Ibland helt omöjliga. Ibland för att nå upp till dom som verkar vara bättre än oss själva.
Förväntningarna borde vara att just vara sig själv. Du är rätt bra som du är. Krav och måsten på ett osunt sätt gör dig inget gott. Var rädd om dig. Du platsar i livets OS. Du måste inte vinna. Du är inte mindre värd om du kommer sist. Det stora är att just du är med. Gör ditt bästa. Du kommer långt med det.
Och du, sätt på en klädnypa på näsan när det OSar förväntningar som ingen kan uppnå.
Pedher´s blogg 