När jag kom hem från jobbet igår insåg jag att livet har förändrats på min gata.
Jag mötte en man jag lärde känna när vi etablerade vår nya butik. Hans mamma bodde granne med mig. Du läste rätt. Bodde. Hon finns inte längre med oss.
Bara för några veckor sedan hejade vi på varandra. Inget konstigt. Så blir hon sjuk. Tyvärr klarade hon inte detta utan fick sluta sina dagar.
Man blir klart påmind om att livet på jorden inte varar för evigt.
Glömmer aldrig tant Elsa. Hon var drygt tre gånger äldre i jämförelse med mina dryga 30 på den tiden. Hon påstod att jag hade hela livet framför mig. Men vem vet det? Hon längtade verkligen till himlen. Hon pratade inte om att dö. Hon längtade hem till himlen. Det var bara den lilla petitessen som heter pacemaker. Den skulle ha slutat fungera för flera år sedan. Men den tickade på för den verkade inte veta om att den skulle sluta. Doktorn ville byta ut den. Men det ville inte Elsa. För hon ville hem till himlen. Fantastiskt kvinna. Så underbar att sitta och prata med.
Livet kan ändas när man minst anar det.
Vi män brukar påstå att när vi är förkylda är vi nära döden. Vi är så sjuka. Faktum är att jag är just nu lite förkyld. Så jag går ju med nära-döden-upplevelse hela tiden. Och uppstår hela tiden. I ljuset av hur jag började idag så är det ju rätt hemskt att skoja om det. Precis , visst är det verkligen det. Att just skoja om det blir just lite knepigt när man möter vänner som just mött den verkliga döden och att skiljas från sin mamma.
Livet har ändrats på vår gata. Det påminner om hur skört livet är
Vi behöver vara rädda om varandra och det liv vi lever.
Pedher´s blogg 