Ingen som känner mig tänker nog mig som osocial och tystnad. Gillar samtalet och mötet med människor.
Men det sista halvåret har fått mig att ha behov av tystnad.
Lysande på Tomas Sjödin vinter i P1. Han sa det som beskriver det så tydlig. En pladderfri zon.
Tyst kupé på tåget skulle kunna beskriva en sådan zon.
Det är som att livet inte hänger ihop utan den zonen. En helomvändning tänker jag. Men som blir så viktig.
Där återhämtar man sig. Där reflekterar man. Där återvänder energin på något sätt.
Micropausen med den korta återhämtningen har sin plats. Men också att stänga dörren en stund om sig och låta tystnaden omsluta sig en stund. Är som balsam. Balsam för själen.
Pladder är ju rätt energikrävande. Det samtalet som inte får ut något av värde. Slår egentligen bara död på tid.
Så visst behöver vi pladderfria zoner.
Pedher´s blogg 