En liten sång som sjunger inom mig denna helg.
Vart Gud än leder mina steg idag, så kan jag tro och vara trygg.
Om än min väg är mörk och jag är svag, så kan jag tro och vara trygg.
Mitt liv är hans att bruka som han vill. Hans kraft för varje börda räcker till.
Att ge mig kärlek är ju allt han vill, så jag kan tro och vara trygg.
Han känner varje väg jag vandrar på, så jag kan tro och vara trygg.
Han skapat land och hav och himmel blå. Ja, jag kan tro och vara trygg.
I sommarsol hans kärlek mot mig ler. På stormigt hav hans stora makt jag ser.
Han hör när varje liten mänska ber, så jag kan tro och vara trygg.
Denna lilla visa summerar på något sätt min tro. I bland hör jag oss troende säga att ”tron innebär inte en dans på röda rosor”. På ett sätt är ju det rätt. Vi har ingen friväg till ett bekymmersfritt liv. Inte alls. Men det som tron ger är en trygghet som bär igenom. Långt från den kontrollerande guden. Mer av en Gud som är medvandrare. Slutklämmen blir så skön och vacker på något vis: ”Han hör när varje liten mänska ber, så jag kan tro och vara trygg”. Sug på den en stund.
Visst andas detta något alldeles extra gott? Visst inger det en djup trygghet som på något sätt bottnar i vårt innersta djup? Jag tror att det är just detta vi människor behöver och söker efter. När vi upptäcker det blir vi hela på något sätt.
Jag tänker att detta är något alldeles nödvändigt för oss. För mitt i vår brustenhet med misslyckanden och dagar av sorg är detta vår livlina. Mitt i glädjen och framgångsdagar ger det en sådan genuin tacksamhet till den Gud som gett oss denna trygghet i Tron.
”Att ge dig kärlek är ju allt han vill så du kan tro och vara trygg”
Pedher´s blogg 