Det finns minnen från det vi mött genom livet som sätter spår. Vissa minnen är ljuvliga minnen. Andra är mindre roliga. Somliga skulle vi nog vilja sudda ut.
När jag var liten kommer jag ihåg när dom vuxna skulle bränna gräset på åkern. Skogen höll på att ta eld och brandkåren kom. Häftigt. Men det jag nog minns tydligast är att hjulspåren efter brandbilarna var verkligen djupa.
När jag var liten och bröt nyckelbenet kommer nog mamman mest ihåg att doktorn hade snurrmustasch. Jag kommer mest ihåg att tunnan jag rullade rullade lite för fort och att jag for med runt.
Det är ju inte så många minnen jag har från den tiden jag var typ 4,5 år. Så dessa händelser har nog satt sina spår.
Ett minne jag har vet jag inget om. Det var när jag snurrade med bilen. Jag kommer inte ihåg någonting från den händelsen mer än att jag länge kunde höra grusljudet när taket slog i grusvägen. Tre gånger. Rätt tacksam att jag inte kommer ihåg den händelsen.
Så skulle både du och jag kunna rabbla upp många minnen som satt sina spår. Kommer nog skriva lite om sådana minnen lite senare.
Men hur gör vi med minnen vi helst vill sudda ut? Det är ju inte så enkelt med dom. För det första tror jag att vi måste lära oss att hantera dom och hitta ett sätt att förhålla oss till dom. Med tiden kommer vi säkert att uppleva att dessa minnen finns där men dom gör inte längre så ont. Men tiden till det kan vara jobbig. Men ge inte upp.
Eftersom jag har en tro på Gud så har jag en tro på att han kan hjälpa oss med våra minnen. Visst tror jag att han kan hjälpa oss att glömma. Kanske är det dock så att han hjälper oss i bearbetningen och förhållningssättet till minnet. Att såret läker och blir mer till ett ärr. Så varför inte tala med honom om dom minnen som tär på dig. Om dom minnen som gör ont. Jag tror att du kan få tröst där.
Sen finns dom minnen som påverkat oss till mognad. Till glädje. Till uppmuntran. När dessa minnen dyker upp händer det något speciellt inom oss. Vi liksom får energi av dom. Kanske skulle vi samla på oss dessa minnen i ett fotoalbum eller en bok som vi skriver ner dom i. Då kan vi, när vi så behöver, sätta oss ner och bli påminda. Påminda om goda minnen. För vi har sådana. Även om det inte känns som om dom finns just nu.
Låt dom goda minnen bära dig genom dagar då det är tungt. Dom gör underverk i dig.
Pedher´s blogg 