Kära återseenden gör något med oss. Glädjen från djupet porlar fram. Minnen (nu kom det minnen igen….) dyker upp. Påminner om goda möten och episoder.
I helgen mötte jag ”det äldre paret” i Haga. Dom i kröken efter vägen upp till vårt gamla hus. Minnena bara sprudlar fram. Man blir så glad när man möter dom. Dom påstår att dom tänker på vår familj varje gång dom planterar tagetes 😂.
Sen mötte jag dom gamla grannarna. Ja, dom är inte speciellt gamla men ändå… Dom har det varit mycket ”tjat” med. Barnen var ”nästan som syskon ” ibland.
Det käraste återseendet var ändå Norris. Vår katt som fick bo kvar hos dom som köpte vårt hus. Så fort han såg mig och hörde min röst började han prata med mig. Precis som förr.
Samma rörelsemönster omkring mig. Jag kan verkligen sakna den katten. (Troligtvis gläds någon speciellt att just jag skrev det jag nu gjorde). Han fick visst namnet efter en släkting som var predikant i en större församling i vårt land.
Kära återseenden är något speciellt. Dom gör något med oss. Man kan var borta från varandra långa tider. Men när man möts är det som att det var igår vi möttes sist. Jag skriver inte att vi skildes åt. För på något sätt säger man inte ”hej då” till dessa människor utan mer ”på återseende”. Eller så tar man bara en paus i gemenskapen tills vi möts nästa gång. Då tar man upp tråden där man la den typ.
Tack gode Gud för alla dessa kära återseenden.
Pedher´s blogg 