Min kusin Anne-Lie tog denna bild och skrev något tänkvärt till den:
En del bestämmer sig helt enkelt för att överleva oavsett hur knäckta de blivit. 💕
Man kan bli knäckt av olika saker. Många händelser som skadar oss på olika sätt. Nedbruten så stannar livet ett tag.
Jag har genom åren mött livsberättelser som skakar om. Man undrar ibland hur folk orkar. Dom har mött händelser som skulle knäcka folk för gott. Aldrig resa sig mer. Men på ett övernaturligt vis kommer man ändå upp stående igen.
När man ser tillbaka på livet så kan jag ibland känna igen passager som på något sätt skulle kunna beskrivas som trädet på bilden. Jag skulle tro att du också känner så någon gång i historien.
För mig ger denna bild någon form av tröst. Den ger hopp. Inte att vi ska gå krokiga genom livet. Inte heller stukade. Men det ger hopp. Hopp om ett liv efter att ha varit ”knäckt”.
En del bestämmer sig helt enkelt för att överleva oavsett hur knäckta de blivit. 💕
Att inte ge upp. Att hålla ut. Att mitt i motgången tillåta sig att, i alla fall lite, tro att det finns en väg framåt.
Så…..
Ge inte upp. Lyft blicken och se. Ljuset kommer från ovan. Hur snårigt det än kan uppfattas vara så finns det en strimma av hopp.
Att gå på en stig i en tät skog kan ge en viss fingervisning. Lika väl som träden ger möjlighet till en väg ger kronorna på träden också en ”stig”-öppning mot skyn.
Trädet sträcker sig alltid mot ljuset. Det får vi också göra.
Tack Anne-Lie för att jag fick låna bilden. Den kommer att följa mig länge och finnas i mitt arkiv.
Pedher´s blogg 