Känslor – är inte alltid att lita på

Känslor är inte alltid att lita på. Ändå bygger vi våra liv på våra känslor. Idag är det ofta som man märker att besluten får bottna i hur vi känner mer än hur vist det är. Menar inte alls att det uteslutande är så. Men tänk efter lite. Visst ligger det något i det. Vi måste känna för det.

Eftersom känslor har en förmåga att spela oss ett spratt behöver vi förhålla oss till dom därefter.

Ibland beskyller dom unga att gå bara på sina känslor. Men handen på hjärtat – hur är det hos oss som kommit upp i åren? Vi är nog rätt lika.

Känslor är naturligtvis något gott i grunden. Helt klart. Det är dom som för oss människor ihop. Vissa känslor är vackra att ge sig hän i.

Men avslöja dom känslor som stör. Känslor som förstör livsrytmen behöver vi stänga ute. Ingen enkel operation men ack så viktigt. Kanske är en av nycklarna är att låta dom goda känslorna få mer utrymme. Att dom får mer tillgång till mig själv. Då trängs annat undan. Att helt enkelt tillåta sig att ha goda känslor. Om sig själv men också sin omgivning.

Alla känslor skall man inte odla. Dom som gör gott är odlingsbara. Övriga är ogräs. Ogräs rensar man bort.

”På tok för enkelt tänkt och inte verkligheten”. Möjligt. Men kanske just en sådan känsla är ogräset som behöver rensas bort.

Jag söker inte hjärntvätt. Jag söker något som kommer inifrån. Jag tänker att Gud är den som kan skapa goda känslor.

Därför blir min bön idag….

🙏Gud, se till alla som har jobbigt med sina känslor. Låt goda känslor tränga undan dom dåliga. Tack att du vill så in frön av goda tankar, goda känslor och harmoni. Rensa bort det destruktiva. Tack att du vill hjälpa att lyfta blicken upp till dig. Amen 🙏

När livet tar slut

Igår ropade man på mig på jobbet. Jag hade besök. Någon sökte mig och behövde prata med mig. Det var viktigt.

En äldre dam möter mig. Vi hade aldrig träffats. Ändå kändes det direkt som att vi hade något gemensamt.

Hon presenterade sig. Hon var NN’s man. För mig var hennes man ”bara” förnamnet. Vi hade känt varandra ungefär två år. Blivit goda vänner och hade roligt ihop. En trogen man bland våra volontärer.

Så säger hon dom där orden man inte vill höra. Dom orden som är så svårt att ta in. Så overkliga. Han levde inte längre. Samma dag på morgonen fick han avsluta sitt liv. Så hastigt. Så oväntat. Så overkligt.

Så obarmhärtigt blev jag påmind om livets varaktighet. Vi vet ingenting om morgondagen. Egentligen inte ens något om nästa minut. Vi tar den minuten, morgondagen, för givet. Vi tror oss att ha många år kvar men har inget löfte om det. Men det troliga är att både du och jag har massor av dagar kvar att leva. Det är så livet för det mesta gestaltar sig.

Bibeln säger…

”Lär oss betänka huru få våra dagar äro, för att vi må undfå visa hjärtan.” Psaltaren‬ ‭90:12‬ ‭

Betänk – ett gammalt ord men vackert. Att inse. Beakta. Begrunda. Att reflektera. Ordet ger oss en uppmaning att fundera på hur lättflyktigt vårt liv är. Det är inte så att vi kan leva på ett sätt att bara ta det för givet. Livet är mer än så. Det är en gåva till oss att förvalta väl.

Därför lär bibeln oss en Djup sanning att ta fasta på…

”Herre, lär mig förstå mitt slut, att mina dagar har en gräns, så att jag inser hur förgänglig jag är.” Psaltaren‬ ‭39:5‬ ‭SFB15‬‬

Vi är förgängliga. Vårt liv tar slut en dag. Förr eller senare.

Det har, för mig som tror på Gud, varit en trygghet varje dag i mitt liv. För mig är livet här och nu början till det eviga livet Gud inbjuder den som, här och nu, vill dela livet med honom. Det är här och nu vi visar honom om vi vill dela evigheten med honom. Om vi inte vill ha med honom att göra under det korta livet här, kanske 80 år, så varför ska vi då stå ut led honom i en evighet? Nej, det är här och nu vi visar honom den önskan vi har. Med vårt liv. Med vår bekännelse.

Bibeln säger:

”För om du med din mun bekänner att Jesus är Herren och i ditt hjärta tror att Gud har uppväckt honom från de döda, ska du bli frälst. Med hjärtat tror man och blir rättfärdig, med munnen bekänner man och blir frälst.” Romarbrevet‬ ‭10:9-10‬ ‭SFB15‬‬

Betänk…..

Betänk hur kort vårt liv kan bli. Löftet om morgondagen har vi inte.

Igår blev jag bryskt påmind om det. Det var en tuff påminnelse men så oerhört viktig påminnelse. En påminnelse både du och jag behöver få ibland. Särskilt när vi tar så mycket för givet.

Labyrintens svindlande gångar

Ibland känns tänket som en labyrint. Man liksom springer vilse i alla gångar och har svårt att ta sig ut.

Det är liksom att hela hjärnan är en stor labyrint. Där tankar försöker hitta rätt. Man blir bara trött av alla försök att ta rätt väg bland alla gångar. Han kan leda oss igenom i tänkets olika labyrinter.

Det gör att man kan uppfatta livets resa som en kamp i en labyrint. Man irrar runt. Och tycker sig ha svårt att hitta igenom och ut.

När jag fick den bilden blev jag upplyst om att Guds perspektiv är ovanifrån. Så för mig blev det en känsla av att hans perspektiv gör att vi kan hitta igenom i alla olika gångar och vägval. Så att vi kommer igenom.

Så min bön blir denna dag….

🙏Gud, du som har ett bra perspektiv på våra labyrinter, led oss igenom alla olika vägval, hinder och alla olika gångar. Tack för att du vill och kan leda oss igenom för att komma ut på andra sidan av labyrinten. Amen 🙏

 

Nåden – rummet du är inbjuden till

Jag fick en bild på Nåden. Den nåd Jesus ger oss. Att den var som ett rum vi får gå in i. Så finns vi i nådens rum. Ett rum vars väggar skyddar oss.

Många gånger så är livet obarmhärtigt. Vi möts av svårigheter. Känslorna funkar inte. Kanske blir frågorna för stora helt enkelt. Det är då vi blir inbjudna att gå in genom nådens dörr. In i nådens rum.

I det rummet är det frid. I det rummet är det en himmelsk värme. Där får vi slappna av och vila. Kanske sitta i nådens fåtölj. Eller så kan vi få krypa ner i fridens säng. Hela rummet andas goda tankar.

Hur vi hittar dit? Guds ande leder oss in dit när vi vill gå dit. Då hittar vi dörren in i rummet.

Jag tänker att i det rummet borde vi vara ofta. Även när vi inte anser oss behöva nåden så mycket (om man nu kan säga så) Nådens rum gör oss gott. Vi får rätt perspektiv på oss själva. Även på vår omgivning och den situation vi lever i.

Så min bön idag blir…..

🙏 Gud, låt din Ande för vara och en som behöver det in i nådens rum. Hjälp dom att hitta dit. Låt din värme och omsorg bli påtagligt nära dom. Tack för nåden. Amen 🙏

Finns det något omöjligt?

”Inget är omöjligt. Det omöjliga tar bara lite längre tid”

//Winston Churchill

Jo det kan ju heta så tänker jag först. Visst vill vi gärna tro att allting är möjligt.

Nu tror jag att långt mycket mer är möjligt än vad vi oftast själva sätter gränsen. Vårt tvivel sätter ju onekligen vissa gränser. Skulle också tro att när vi begränsar möjligheterna blir det själva gränsen. Minns en gång vi skulle ha ett möte i den kyrkan jag jobbade i. Vi var några som vill ha tag i fler stolar. Men beslutet blev att ”dom vi har får räcka”. Det som hände var att alla stolar gick åt men inga fler än så kom inte heller. Slump? Möjlighet. Eller så var det så att vi satte själva gränsen.

”Allt är möjligt för den som tror” säger bibeln. Ett stort löfte vi skulle behöva ta ännu mer på allvar.

Finns en berättelse om en man vara pojk var sjuk. När han får löftet om att pojken skulle bli frisk utbrister han. ”Jag tror, hjälp min otro”! Han var medveten om sin brist på stark tro.

Tänk om vi kunde lämna otron, tvivlet misstron bakom oss för en liten stund.

Kanske upplever du det som mannen. Du vill tro. Du har ju i grunden en tro. Men så smyger sig otron, misstro och tvivlet sig in. Våga släpp fram tron och tilliten. Utropa mannens ord

Jag tror! Hjälp min otro!

Släpp taget sen. Och låt Gud verka.

Min bön är denna dag….

🙏Gud, hjälp oss att tro likt mannen. Hjälp oss att tro mitt i våra tvivel. Ge oss större tro och större tillit till dig. Tack för att du har större möjlighet än alla andra. Tack att din kraft är bra nog att det fungerar. Plantera den tilltron i vårt inre. Amen 🙏

Något att reflektera över.

För varje tid finns det något att reflektera över.

Varje dag skrivs det löpmeter, sänds tv, om hur dåligt allt är. Då är det gott att lösa om det goda som sker. Fick ögonen på en Facebooksida som listar dagens 10 bästa goda nyheter. En bra balans i allt negativt. Det som är trist att nu hittar jag den inte igen 🙄🥴☹️ Vet du vart den finns? Skriv till mig. Sådana nyheter behöver vi för balansens skull. Då inser vi att det inte bara är så dåligt.

En annan sak att reflektera över är också att det är dags att leta fram sin reflexer. Kolla detta filmklipp

https://www.expressen.se/tv/livsstil/allt-om-bilar-1/sa-har-daligt-syns-du-utan-reflex/

Jag är förundrad över tron på att vi syns ute i mörkret. På bilden och i filmklippet är det ändå upplyst med lampor. Eftersom jag har körkort och bil är detta en mardröm att man tänker så. En reflex kan rädda ditt liv. Kan vara den avgörande saken att du blir sedd. En tanke skulle vara att alla kläder hade insydda trådar som var reflexer. Då skulle ju detta problem vara löst. En utmaning för trendskaparna. För det vore ju enklast att det blev en modetrend.

En sista sak att reflektera över idag är att det söndag. Förr kallades den för vilodagen. Förr stängde affärerna. Klockan 18 på lördagskvällen ringde kyrkklockorna. Det var signalen på något sätt att nu tar vi ledigt. En dag för återhämtning och reflektion. En sådan dag behöver vi återvinna. Risken är att vi annars kommer att skapa ohälsa i vårt samhälle. Man pratar om att om ett ex antal år kommer den psykiska ohälsan med orsak av stress och brist på återhämtning att skapa stora sjuktal. Som kommer att påverka vår välfärd markant. Så att ta tid att reflektera över vart din och min vilodag ska läggas är god investerad tid. Kanske till och med bättre investering än i sparpengar som man ämnar ha vid pension.

När något saknas

När något saknas så blir känslan tom.

En märklig känsla då det finns en tomhet som blir tärande på på något sätt. Jag kan få en känsla av rastlöshet då. Får inget gjort. Känner ingen entusiasm. Får svårt att ta intiativ.

Motsatsen är nog glimten i ögat och känsla av tillfredsställelse.

Men en tom känsla blir svår att förklara. Till och med svår att ta sig ur. Risken är också att vi tappar drivet. Tar inte tag i det som behövs att just ta tag i. Till och med att vi blir håglösa att göra det som skulle förändra läget. Att hitta det som saknas. För skulle vi göra det skulle ju hela situationen ändras.

Att då ta sig i kragen är inte det enklaste. Vi vet innerst inne vad som behövs.

Men hur hittar vi det vi saknar?

Ibland känns den frågan omöjlig. Den saknar möjlighet till svar. Mitt i uppgivenheten är den frågan nästan som ett slag i ansiktet.

Men jag skulle vilja vända på det.

Hur hittar det vi saknar till oss?

Kan man tänka så?

Funderar i termer som att kan vi göra något med oss själva så att det vi saknar vill hitta till oss? Märkliga funderingar men ge dom en chans.

Minns du att jag skrev om mina nycklar? Hur jag tappade dom och bad Gud om att leda mig till dom. Hur jag gick till ett rum och drog ut en låda och där låg dom. Jag påstår att jag leddes dit. Så jag funderar tvärtom här. Att Gud skulle leda det vi saknar till oss.

Kan det fungera så? Att om inte vi hittar det vi saknar så kommer det vi saknar till oss?

Jag tror nämligen att det skulle kunna vara så att det just kan fungera så. Att när vi själva inte kan, har förmåga, hindras, att kunna hitta det vi saknar så ……. just det….. så kan det komma till oss.

Så min bön denna söndag är….

🙏 Gode Fader i himlen, idag ber jag för alla som saknar något i sitt liv. Du ser omständigheterna. Du ser hur svårt det är att hitta. Men nu ber jag att du ska föra det som man saknar till dom. Att ”saknaden” hittar den som saknar den. Du är den bästa upphittaren. Du har det bästa helikopter-seendet. (Det ordet finns visst inte 🙄) Du behöver ingen värmekamera. Du kan föra det någon saknar till den. Gud, börja ditt upphittar-arbete. Hjälp den som saknar något. Rör vid känslan av tomhet. Fyll den med goda känslor från dig. Amen 🙏