Jag har kommit igång med löpningen igen efter att allt för långt uppehåll. 6 gånger har det hittills blivit. Det började med ca 4 km. Nu sist blev det 5,8 km. Förhoppningen är att nästa pass blir lite över 6 km. För den som redan springer milen är detta kanske ingenting. Men jag är rätt övertygad om att alla vet vi att första löppasset inte är det lättaste.
Att tänja lite till. Att försöka orka lite till. Spänna bågen lite till. Att försiktigt springa lite längre.
För varje pass vill jag komma lite längre. Två pass i veckan tänker jag mig. Så båda passen måste inte bli längre. Men gärna ett av dom. Har aldrig, och kommer aldrig att springa ett maraton. Men gärna närma mig en halvmara.
Egentligen är det inte det målet som är det viktigaste. Utan mer att för varje gång orka lite till. Att se en utveckling. Känna att det går lite lättare. Att jag får känna att jag kan komma lite längre liksom.
Om det är en yttre press som läggs på ovanifrån utan att den landar i det inre tänket så tror jag det är svårt att lyckas. Men får den drivkraften komma inifrån så får det helt andra förutsättningar. Då blir det som om halva jobbet redan är klart. Som den extra spelaren en publik kan vara för laget. Man får, någonstans ifrån, extra krafter till att lyckas. Krafter man inte först trodde att man hade.
Jag tänker mig att det är vad livet behöver. En extra kraft som kommer inifrån. Då får man den stimulans man behöver för att komma lite längre. Orka lite till.
För mig är det tron på Gud. Han som kan ge oss det vi innerst inne behöver för att orka. Vi behöver öppna oss för den kraften. Den blir oss inte given och synlig om vi inte ger den utrymmet i våra liv.
Våga satsa lite till. Våga tro för mer. Våga tänj lite på gränsen. Det kommer att berika dig med att du kommer längre än du tror.
Pedher´s blogg 