Det faller ett stilla regn ute. Så efterlängtat. Efter alla dessa underbart sköna och varma dagar så kom det regn även hemma hos mig.
Efter en varm och intensiv jobbardag så kom jag hem typ kvart i sex. Ganska trött efter några mil i bilen som vanligt. Jag mötte det stilla regnet redan när jag klev ur bilen. Katten Norris mötte mig som vanligt. Ett litet snack och klia lite hör till proceduren. Där i det stilla regnet känns det som att krafterna kommer tillbaka.
Ett stilla sommarregn hör till ett av det vackraste jag vet. Luften blir klar. Okej, lite kyligare men det hör liksom till. Helt plötsligt känner man att livet återvänder. Att höra dessa regndroppar falla ner är ljuvlig musik.
Visst behöver marken detta vatten. Visst finns det platser som liksom Västmanland ropar efter det i torr brinnande mark. Visst finns det platser som skulle önska att det inte hade kommit så mycket på så kort tid. Då källaren är fylld med vatten. Visst, det kan uppfattas knepigt att sitta här och filosofera över att sommarregnet är varmt välkommet. Visst kan det vara så.
För mig är det nog ändå så att detta stilla regn är vad just jag så innerst inne behöver just nu. Nu kan jag börja andas normalt igen. Den tunga andningen som blir lite väl ansträngd i astman får ”andrum”. Det känns som att kroppen får nytt liv. Fönstret står vidöppet och huset får liksom också andas ut från det kvava varma som det blivit.
Hela naturen tvättas ren. Dammet från den torra vägen försvinner. Lövens gröna färg får ny lyster. Det blir något av en förnyelse i naturen.
Så just nu har jag bara ett enda stort ”Tack gode Gud ” som psalmen säger. Den sången får avsluta denna dags tankar och funderingar.
1. O store Gud, när jag den värld beskådar
som du har skapat med ditt allmaktsord,
hur där din visdom väver livets trådar
och alla väsen mättas vid ditt bord
//: då brister själen ut i lovsångsljud:
o store Gud, o store Gud ://
2. När jag hör åskans röst och stormar brusa
och blixtens klingor springa fram ur skyn,
när regnets kalla, friska skurar susa
och löftets båge glänser för min syn
då brister själen ut…
3. När sommarvinden susar över fälten,
när blommor dofta invid källans strand,
när trastar drilla i de gröna tälten
vid furuskogens tysta, dunkla rand,
då brister själen ut…
4. När jag i Bibeln skådar alla under
som Herren gjort sen förste Adams tid,
hur nådefull han varit alla stunder
och hjälpt sitt folk ur livets synd och strid,
då brister själen ut…
5. När tryckt av synd och skuld
jag faller neder
vid Herrens fot och ber om nåd och frid,
och han min själ på rätta vägen leder
och frälsar mig från all min synd och strid,
då brister själen ut…
6. När en gång alla tidens höljen falla
och jag får skåda det jag nu får tro,
och evighetens klara klockor kalla
min frälsta ande till dess sabbatsro
//: då brister själen ut i lovsångsljud:
Tack, gode Gud, tack, gode Gud! ://
Pedher´s blogg 