Tänk vad lätt det är att se lite för långt fram.
Var ute på en löprunda igår. Sista sträckan brukar vara lite seg. Kände att jag ändå ville öka tempot lite. Så jag tog sikte på ett ställe längre fram. Bara dit. När jag kom dit tog jag siktet längre fram. På så vis kunde jag öka farten sträcka för sträcka tills jag kom hem.
Tänker att livet är så också. Vissa perioder går det av bara farten. Det är liksom lättsprunget. Andra tider behöver vi ta kortare mål. För att orka. För att kunna hålla focus. Så tar vi sträcka för sträcka.
Det är helt okej att göra så. För vissa tider måste det vara så. Man måste inte ha långsiktiga mål hela tiden. Det räcker helt gott med korta perspektiv.
Det kommer tider då vi kan ta ut ett större mål med ett längre perspektiv.
Att ta lagom stora och långa mål är också ett liv. Låt det inte stressa dig. Lev istället i nuet. För just då är det bra och det räcker gott.
För korta mål gör att vi kommer att orka mycket längre än vi tror. För när vi ser i backspegeln inser vi att vi tillryggalagt en ganska lång sträcka. Längre än när vi tig ut alla delmål.
Samma förutsättning som när vi går eller springer. Vi kan inte ta mer än ett steg i taget. Nöj dig med det. För det är den livsmelodi livet alltid har haft. Det har funkat förr. Funkar nu med. Och kommer att funka framöver också.
Ta en sträcka åt gången. Det tar dig längre än du anar just nu…
Pedher´s blogg 