Det finns trötthet och trötthet. Viss trötthet är bara så jobbig. Man blir bara så trött av den.
Sen finns det en trötthet som är ljuvlig. Det är den trötthet som infinner sig efter en bra och lång löprunda. Där kroppen liksom bara landar i en skön vila. Läs: hamnar tungt i soffan.
Igår sprang jag igen. Börjar få ordning på springningen efter fotskadan. När jag laddat av med en dusch och fått i mig lite mat så hamnade jag i soffan. När jag landade så måste jag säga att det var så skönt. Det var som hela kroppen ropade ”åh så skönt”. Det var som himmelriket sänkte sig över mig och kroppen bara gick in i en så skön vila att längtan av att gå upp ur den var som bortblåst.
En sådan trötthet som får sitt utlopp på det viset är så ljuvlig. Det liksom så skönt stt somna i det läget. Nu var det ju bara liksom ett litet problem. Hur ska man samla kraft för att ta sig till sängen när vilan tagit ett fast grepp om kroppen? Det är tur att det är kort väg till sängen.
Likaså blev det lite jobbigt när längtan efter en chokladbit blev för stor. Ingen fanns tillgänglig för att hämta den i mitt kylskåp. Men jag hittade lite kraft för att hämta den. Vilken tur va?
Pedher´s blogg 