Dom sista åren har allt verkat bli mer svart och vitt. Antingen eller. Det känns som att den senaste tiden har det accelererat åt det hållet.
Det verkar dom att svaren som ska ges måste vara i dess ytterlighet. Det verkar inte finnas plats för en medelväg.
Jag tycker mig se det i frågor omkring tiggarna, invandring, nu senast om homosexualitet, politiska skiljevägar mm mm. Allt blir så svart och vitt. Från ytterkanterna svarar man på varandras frågor utan att egentligen till fullo förstått vad fråga var. Man är så inne i sitt eget svar att man missar kontexten i sammanhanget.
Så ger man varandra sina svar utifrån sin övertygelse och sårar mer än gör nytta. Man har inte tillräcklig vilja att lyssna färdigt. Tidsandan förväntas ge dom snabba svaren. Medias fördjupning blir i högsta grad på ytan mer för annars tappar man sin publik.
Idag är det, mer ofta än förr, ofta mer komplext som gör det mer omöjligt med ett svart/vitt svar. Man måste se på nyanserna.
Är nyanser beviset på ett vekt svar eller är det insikt i att en fråga kräver ett bredare och djupare svar? Är nyanserna en flyktväg från ett rakt svar eller förståelse av att en fråga kan ha många svar men ändå vara lika sann?
I min ungdom var det ju mycket mer av ”ett möjligt svar”. Jag ville ha och ville ge ett rakt svar. Tror vi alla fanns i det svart/vita delen av livet då. Idag tycker jag det blir bara svårare och svårare att ge det solklara svaret. Med ålder och mognad (?) så tänkte jag att det skulle underlätta något. I vissa stycken har det ju inte gjort det.
Jag är rädd att vi tappar nyanserna när vi blir så svart/vita i åsikter och debatter. I det läget kan jag ibland känna det mer rätt att bli svaret skyldig än att bli missförstådd och avbruten i svaret. Det förvirrar mer med ett ytligt och otydligt svar. Kan man inte, får man inte, vill ingen ha tid med att, ge ett bra svar är det bättre att avstå.
Pedher´s blogg 