Jag skrev för några dagar sen om oro. Hur vi kan överleva den.
Blev påmind om hur man kan känna sig omsluten mitt i oron. Att trots att livet sätts på prov. Kanske sjukdom som är så svår att hoppet är ute. Och ändå kan man känna sig buren. Det är fantastiskt.
Det finns något speciellt i tron på Gud. Jag menar inte att det sker per automatik. Men det finns en upplevelse av att vara buren av tron mitt i oron.
Det finns en kör som lyder så här:
Du omsluter mig på alla sidor
Och du håller mig i din hand
Tänk att det kan vara så att när någon ber för oss så infinner sig det ett lugn. Att vi just känner oss omsluta av en frid. Mitt i allt. Mitt i all oro.
Det är svårt att förklara varför en del upplever det mer tydligt medan andra inget alls. Jag har inget bra svar på det. Men ändå ger det mig ett hopp om att det fungerar. För när jag blir påmind om hur någon, mitt i hopplöshet, känner sig omsluten och buren, inser jag att det just kan fungera.
Kanske handlar det om att släppa taget. Att inte krampaktigt hålla fast. Utan släppa taget åt Guds håll. Vila i att vad som än händer kommer Gud att vara med och hjälpa. Det är stort.
Vittnesbördet från den som känner sig omsluten och buren av förböner ger dig och mig en varm påminnelse om trons kraft. Till dig som har svårt att vila i detta, idag ber jag för dig att du ska kunna släppa taget. Att du ska få vila i denna torns kraft. 🙏
Min bön blir också denna dag:
🙏 Herre, jag ber att du ska visa din omsorg för den som kämpar idag. Som lever i en tung situation. Du är där. Du vet det hopplösa. Du vet vad som tynger. Jag tackar dig för att du omsluter på alla sidor och håller den i din hand. Tack Herre för att du räcker till. Amen 🙏
Pedher´s blogg 