Nollning

Jag bor nära stranden. Där har det varit något som kallas nollning under några dagar. Ja, studenterna är nog på fler platser än stranden. Men många har varit där.

Nollning – ett rätt märkligt uttryck kan man tycka. Och egentligen förstår jag inte mycket av det. Och det avslöjar väl bara att jag inte är så mycket utbildad som många andra. På min tid gick man två år i plugget så hade man ett yrke. Nu går man massa år och inte alltid får ett yrke 😉

Men nollning – låter ju som att man gör någon till en nolla.

Och ”skämt åt sido”. Ibland undrar jag om det är just det som händer. Att man på något sätt behandlar någon på ett sätt som är att nolla. Alltså att göra vederbörande till en nolla. Sätta åt sidan. Göra den helt enkelt om intet. Kanske för att själv ta rollen eller platsen. Eller bara få undan vederbörande.

Nej, vi behöver göra tvärtom. Sätta en 1:a framför. Alltså ge varandra ett värde. Lyfta fram. Ge ett utrymme. Ge en plattform. Skapa en möjlighet för någon

Då skapar vi en grogrund. Möjlighet att växa. Ge ett självförtroende. Det gör att vi inte sätter någon åt sidan. Utan helt tvärtom. Vi ger den en plats. Helt enkelt skapar möjlighet och rum för någon att göra det den är bra på.

När jag söker efter motsatsord till ”nollning” så står det att det saknas sådana ord. Så då får vi istället agera motsatsen. Gör sin omgivning större. Lycka till med det.

Har du varit med om att ….

Har du varit med om att du bestämmer dig för en sak men det blir inte riktigt så?

Till exempel…..

Du bestämmer dig för att dagen ska bli så lugn så. Det ska bli en dag av återhämtning. En dag av stilla soffhäng. Du ska liksom vila. Så upptäckter du helt plötsligt att hela lägenheten helt plötsligt har blivit städad. Och när du summerar dagen är du ändå utvilad på något förunderligt sätt …..

Visst är det rätt märkligt. Man bestämmer sig för något men så blir det ändå något helt annat.

Mitt i denna ”förvirring” inser man att det ändå blev så bra som det just blev. Kanske till och med bättre än väntat. För kanske var det just så som det just blev som var det man just då behövde som allra mest.

Det är ju inte så ovanligt att när man väl tar den välbehövliga pausen ser man det man behöver , eller kanske rättare sagt, vill göra. Så rinner energin till. Så är man igång. Och man blir så nöjd.

För när man slappnar av så rinner energin till. Det är då man släpper taget för en tid och det ger ny möjlighet till ny energi.

Skulle tro att vi, mitt i alla ansträngningar, går på spänn så hårt att vi får svårt att släppa in ny energi. Inser hur svårt det kan vara.

Så det är inte så farligt att vila i ett ”görande”. I sig kan det ge oss ett ombyte som gör gott inom oss.

I Guds närhet finns inga begränsningar i antal

I dessa tider är det många begränsningar. Var på gudstjänst där man endast fick vara 50 personer. Man fick anmäla sig. Så hade vi flera sådana gudstjänster på rad.

I Guds närhet finns ingen 50-gräns. Alla får plats. Till honom behöver vi inte anmäla oss på någon webbplats. Hos Gud finns ingen riskgrupp som inte har något tillträde. Hos Gud är ingen för gammal. Inte heller för ung.

Hos Gud finns ingen som är ”för mycket” av något. Inte för rik. Inte för fattig. Inte för kort eller lång. Inte heller för dåligt klädd. Hos Gud finns ingen som inte är tillräcklig helig eller tillräckligt värdig. Eller allt för ohelig eller ovärdig. Alla har tillträde till honom.

Idag kan vi klaga på att vi inte får eller kan vara med. Undrar ibland om vi tänker så i relationen till Gud. Att vi varken vill eller kan. Men en sak är säker. Vägen till Gud står öppen.

I dessa tider då vi söker oss till sådana ställen vi är begränsade att delta i finns det en annan plats. Varför inte söka sig till den plats som är obegränsad. Platsen nära intill Gud.

Mitt liv vilar i Dina händer

I går när jag skulle somna avslutade jag dagen med en sång som jag blev påmind om just då. Clas Vårdstedts låt Du har mitt liv i din hand. Texten är så här:

Mitt liv vilar i Dina händer
och hur det än är tar jag en dag i sänder
Jag tror, jag hoppas, jag litar på Dig
Jag vet att Du älskar mig

Vi kan inget veta om i morgon,
men vi får lita på Ditt ord
På alla löften Du ger, att Du hör min bön
Du har mitt liv i Din hand
Ur djupen vill Du visa mig en väg,
lyfta mig upp, föra mig fram
Och jag får gå på den bro som bär från tvivel till tro

Du har mitt liv i Din hand
Du har mitt liv i Din hand
Du har mitt liv i Din hand

Vi vet inte hur morgondagen ser ut. Vi vet inte vad livet har i sitt sköte. Vi vet inte mycket vad folk har i åtanke om oss. Oron kan smyga sig in. Vem ligger i bakhåll i våra liv? Ekonomin kanske oroar. Pandemin kanske gör oss oroliga och bekymrade. Arbetslösheten tär. Något kanske har kraschat i livet. Eller just nu är livet på topp – men kommer det att vara så för alltid?

Texten tänker jag träffar så rätt. Hur än livet är är så tar jag en dag i sänder
Jag tror, jag hoppas, jag litar på Dig Gud
Jag vet att Du älskar mig Gud.

Därför blev och blir min bön denna dag…

🙏Herre, Mitt liv vilar i Dina händer Gud
och hur det än är tar jag en dag i sänder
Jag tror, jag hoppas, jag litar på Dig Gud
Jag vet att Du älskar mig Tack att du Herre vill visa mig en väg. Hur än morgondagen blir. Tack Herre för att jag får gå på den bro som bär från tvivel till tro Amen

Kanske får den bönen bli din bön också.

Lyssna gärna till den på Spotify eller på Youtube

På en rastplats hinner vi ikapp oss själva…

På en rastplats efter vägen hinner vi ikapp oss själv

Ibland får vi inte ihop den ekvationen. För en rastplats sinkar oss ju på vår färd. Vi tappar viktiga minuter på vår framfart. Att ta sig från punkt A till B är oftast vårt stora mission. Nästan viktigare ibland än själva målet för resan. Att då stanna är bara onödig tid. Kanske känner du igen dig i den beskrivningen när du planerar din resa.

Men kanske det ändå är en av dom viktigaste platserna på resan. För det är där vi återhämtar oss. Blir pigga igen. Så blir färden mycket tryggare.

Livsresan har minst lika mycket behov av rastplatsen. Där vi kan återhämta oss. Släcka ”törsten”. Helt enkelt hämta ny kraft.

Men kanske mest ändå detta….

Det är på en rastplats efter vägen vi hinner ikapp oss själv….

Vi har ofta ett högt tempo. Mycket på agendan. Många bollar i luften. På väg till något hela tiden. Visionerna flödar. Det är som att vi rusar fram men hinner inte med själva. Vi inser det inte i farten. Kraven, både från andra och oss själva, förblindar oss.

Därför behöver vi rastplatsen efter vägen. Där vi hinner ikapp oss själva. Inte bara rusar direkt när vi gjort det utan låter oss vila en stund tillsammans med oss själva. Sen gå vidare.

Inför denna höst tror jag att behovet av rastplatsen kommer att vara avgörande. För ska vi orka igenom en höst med liknande situation som för vår och sommar kommer den att bli avgörande. Avgörande om vi inte ska gå i väggen. Avgörande för att inte tappa lusten och suget.

Se till att du kommer ifatt dig själv efter resan. Blir du för långt före dig själv kommer det att dränera dig så att du inte orkar.

Jag hade en god kollega och vän som lärde mig en sak. (Vän är han fortfarande) ”Pedher, du behöver återhämtningsstunder inplanerade i din almanacka.” Allt för ofta har jag slarvat med det. Denna höst måste det bli en del av allt jag prioriterar. Kanske så för dig också.

Såg ett citat från en ”okänd” som passar bra här: ”Om du inte väljer en dag för vila, så kommer din kropp välja åt dig”. Ligger något i det.

Ps Glöm inte bort att svänga på den rastplats som kommer efter vägen. Man vet inte när nästa kommer…Ds

Hur identifierar du dig?

Hur identifierar du dig?

Namn har alltid fascinerat mig. På jobbet skriver vi namnen på säljblocket. Och körning möter , för mig, konstiga namn så vill jag försöka stava dom rätt. Ibland händer det att jag frågar vad namnet betyder.

En del har dubbelnamn. Andra har ett efternamn som följs av er ”fd”. Före detta. Så skriver man ut det namn som man hade innan man tex gifte sig och bytte namn.

Det är ”fd” har jag funderat kring. Inte att det egentligen är något negativt. Man får heta vad man vill för mig. Men ”fd” har fått mig att fundera. ”Före detta” man var alltså någon ”annan” tidigare.

Före detta.

Före detta kan vi ju alla vara. Vi har ju inte varit det vi nu är hela livet. Men är det så att vi identifierar oss med det som varit eller det vi är nu?

Man skulle kunna säga att jag är fd pastor , fd undersköterska ,Fd skolelev och en massa ”fd”. Så kan man leva på detta ”fd” istället för den vi är nu. Idag är jag butikschef. Att jag sen kan ha nytta av mina alla ”fd” är möjligt. Men om dessa ”fd” fick vara i första rummet är det inte så säkert att det fungera så bra. Själv kan jag känna mig förvirrad.

Våra ”fd” har ju gett oss erfarenheter och kompetenser. Men vi behöver leva i nuet.

Vem är du nu? Hur och till vad har livet format dig? Vart ämnar du att ”ta vägen” framåt? Kommer du leva i ett ”fd” eller vill du leva här ifrån och framåt eller i det förflutna? Jag tror att vi människor, inklusive mig själv, har lätt att fastna i det som varit. Vi tillåter oss inte gå vidare. Då blir det att vi lever i ett ”fd”.

Kanske är det dags att lämna ditt ”före detta” för att leva ut ditt ”nu” För det är just det som är du just nu. Det är ditt ”jag”. Det du har bakom dig har välsignat ditt liv så här långt. Men nu finns det annat annat som väntar. Det finns det som gjort ont men som inte ska begränsa dig att uppleva annat som skapar ditt ”nu”.

Så frågan kanske är bättre att ställa: Hur vill du identifiera dig nu?

Det är lätt att vi är vårt ”fd”. Så lätt. Att allt det som förknippas med detta ”fd” låser in oss som gör att livet kvävs på något sätt. Gud hjälpe oss att stryka detta ”fd” från vårt visitkort

När man inte räcker till….

Tror du känt precis som jag. Mött samma känsla. Upplevt precis som jag. Insett, smärtsamt, att man inte räcker till.

Hur man än försöker. Hur man än tar i, så räcker man bara inte till. Viljan finns. Ambitionen finns. Intentionen och ambitionen är det inget fel på. Ändå räcker man inte till.

För hur man än tar i så finns det mer som väntar. Mer som ska göras. Mer som måste göras.

Man inser att mitt i allt så missar man något. Någon blir ledsen. Något tycker något. Någon anser att man borde allt … osv. Kanske missar man hela bilden. Att det finns två sidor på allt. Kanske till och med tre.

Hur viktigt är det då inte att landa en stund. Se sig tillbaka något. Ställa sig några frågor. Har jag gjort vad jag kunnat? Har jag försökt så gott jag kan just där och då? Att man kunnat gjort ännu lite till är säkert sant. Men var det tillräckligt bra nu? Fick vi gjort något ? (Även om det fanns ännu mer att göra?). Att man helt enkelt summerar läget. Utifrån förutsättningarna – har vi gjort så mycket vi kan?

Vi behöver verkligen landa i att det har varit gott nog. Vi bodde kanske inte ända fram. Men tillräckligt långt och tillräckligt bra.

Tänk vad lätt vi har att bara titta på det vi ser först. Och glömmer att se den större bilden. Kanske spände vi bågen lite för hårt. Kanske hade det faktiskt inte gjort så mycket till om ansträngde oss lite mer och jobbade lite mer över. Utan mer ser till att det faktiskt räckte till det man åstadkom.

Det är då jag tror att vi kommer att klara det på sikt. Vi kommer att hålla ihop det. Vi kommer att hålla ihop oss själva.

Så hjälp dig att slappna av. Hjälp dig att tro att du faktiskt räcker till. Även om du inte når upp till alla andras krav och förhoppningar.

För kanske är det allt för ofta är just en känsla. En känsla att man inte räcker till. Sina egna krav ställer till det. Vi behöver landa i att vi gör det faktiskt ganska bra. Att våga vara nöjd. För det var nog så att det du gjorde inte var så dumt faktiskt. Rätt okej om man tänker efter. Så vila i det när du har en känsla av att inte räcka till.

För om inget sagt det till dig på länge så säger jag det, till dig,…….

Du är bra du!! Du gör det så bra. Tack för att du finns. För det du gjorde gjorde ingen annan. Så tack. Stort tack. Tack för att du satsade så bra. Tack för att du engagerad dig så mycket. Tack för din uthållighet. Jag uppskattar att du gör det du gör. Så återigen STORT tack. 🙏🙏🙏🙏

Strandsatt

En sak jag saknar just nu är en varm sommarkväll. Då man efter jobbet kan ta med dig sin strandstol till sandstranden. För njuta av solen, vattnet och kanske lite på grillen. I den bemärkelsen är jag gärna strandsatt. 😉

Strandsatt är ju annars något helt annat. Det kan vara att bli lämnad i sticket. Utlämnad. Hjälplös. För resenären vars flyg inte går som det ska kan bli strandsatta. Utlämnade. Så blir man kvar någonstans man egentligen inte vill vara.

Jag kan tänka mig att många känner sig strandsatta idag. Man får inte leva som man vill. Man kanske blivit av med jobbet. Situationer för att man blivit ”låst”. Man kan inte gå vidare på något sätt. Man vill helt enkelt något annat med sitt liv än det just nu är. Och verkar vara så för evigt.

Jag kan tänka mig att man lätt blir besviken då. På gränsen till bitter. Att finnas där man inte vill vara men inte har makten att ändra det. Ser inget väg vidare. Man känner sig fast. Jag kan förstå frustrationen.

Det behövs mod att förändra detta. Kraft till att våga förändring. På något sätt ta makten över läget. Göra något åt det helt enkelt. Vill man ha förändring får man själv vara den förändringen.

Lättare sagt än gjort. Men jag tänker mig att denna förändring kommer inifrån oss själva. Att inte vänta på att någon annan ska göra det.

Min bön denna dag blir denna:

🙏 Herre, skapa vägen vidare för den dom upplever sig strandsatt på något sätt. Ge den mod att förändra. Skapa Herre den förändring som måste till.

Snårig mötesplats

Mötesplatser kan vara på lätta att hitta. Somliga kan vara lite snåriga att hitta. Andra kan vara svåra att hantera. Somliga mötesplatser är efterlängtade. En del mötesplatser ser man med glädje att det är många där. Andra skulle man helst bara vilja vara två vid.

När jag var ute och åkte på småvägarna på Öland var det ofta väldigt trångt. Mötet med andra bilar fick ske med försiktighet. Det underlättade helt klart med mötesplatserna. Där kunde man mötas på ett säkert sätt.

Idag är mötesplatserna eftertraktade. Mitt i pandemin så saknar man verkligen tiden för att mötas.

Mötesplatser kan vara svåra. Trots att dom finns där så blir det inga riktiga möten. Det är som när man möter en bil på den trånga vägen. Man ser till att man möts så att man snabbt kan ta sig vidare. Så träffas vi som människor men ändå inte.

Mötesplatser kan också vara precis tvärtom. Man stannar länge och gärna. Inte så viktigt att komma vidare på vägen. Men delar livet. När man väl kör vidare är man fyllde av en inte god känsla. Dom man mött har ”gjort” något med oss. Dom mötesplatserna får gärna bli fler.

Sen finns dom mötesplatserna som man gärna vill ska uppstå. Där djupare möte än kan ske. Som kanske till och med ändrar livsvägen. Kanske till och med byter väg. Vad vet jag. Men dessa mötesplatser gör något särkilt med oss. Blir mer avgörande än andra möten.

Så är några snåriga. Svåra att hitta. Svåra att vara på. Svåra att se andra i. Det kan vara att man själv inte riktigt är ”på banan”. Eller så är omständigheterna komplicerade. Kanske har man då två val att göra. ”Rensa upp snåret” eller ta sig till nästa mötesplats.

Ett är säkert. Det är dom som är på mötesplatsen som skapar dess innehåll och förutsättningar. Man själv avgör hur länge man stannar och gör något åt saken.

🙏Tack gode Gud för alla goda mötesplatser som finns. Tack gode Gud för alla som skapar en god atmosfär där. Tack gode Gud för att du kan välsigna alla mötesplatser. Om dom så är inom oss eller på en fysisk plats.🙏

Gör det samma har han sagt….

Jesus älskar alla barnen,
alla barnen på vår jord:
röd och gul och vit och svart gör detsamma har han sagt,
Jesus älskar alla barnen på vår jord.

Det gör detsamma har han sagt. Ändå blandar vi ihop korten allt för ofta. Tänker inte i första hand om rasism. Utan mer om hur vi värderar varandra.

Gud gör inte skillnad på någon. Hans förlåtelse gäller alla. Snarare så har vi svårt att kunna tro att den som är värst av alla kan få förlåtelse om den vill och ångrar sig. Men vi begränsar. Inte kan en massmördare få förlåtelse? Eller ?

När det finns en sann ånger finns det en väg till förlåtelse. När det finns en sann omvändelse till att göra bättring finns det en väg till förlåtelse. Lite slarvigt sagt kanske , så gör det då detsamma. Vad som än hänt finns det en försoning som täcker.

Likadant gör detsamma vart vi kommer ifrån. I människor ögon kan det vara en person som tillräknas lågt värde. Folk ser ner på dom. Men Guds ögon är det ingen skillnad. Såsom han ser på dig ser han likadant på alla. Med samma kärlek. Det gör faktiskt detsamma. Jesus älskar ändå. Sen skulle han ibland önska att både du och jag och alla andra tänkte oss för lite mer. Innan vi gjorde vår dumheter. Så vart du än kommer ifrån, vilken nationalitet du än har, så älskar Jesus dig (ändå).

Hela det tänket borde få djupt fäste inom oss. Det skulle göra skillnad i mycket vårt land. Så även över hela våran jord. Det skulle göra skillnad i vårt tänk om andra. I vår handling till andra. I förståelse för andra. Och inte minst sig själv.

Så….

Jesus älskar alla mänskor,
alla människor på vår jord:
röd och gul och vit och svart gör detsamma har han sagt,
Jesus älskar alla mänskor på vår jord.

Glöm aldrig det!!