Vad får din uppmärksamhet?

Vad får vår uppmärksamhet? Och hur påverkar den oss?

Ett par frågor att fundera på. Till en början så känns den frågan rätt ytlig och onödig. För visst är vi medvetna om att mycket i vår omgivning påverkar oss. Tv. Datorn. Mobilen. Reklamen.

Skall man då lägga till vad som får vår uppmärksamhet kan det i ljuset av påverkan vara harmlöst. För visst är det många saker som får vår uppmärksamhet.

Men om vi stannar till vid just vad som uppmärksammar oss kanske det ändå inte är så harmlöst. För det som får vår uppmärksamhet verkligen påverkar oss. Så mycket att det faktiskt gör något med oss.

I detta kan det ju finnas en form av att ge upp. För vi är ju alltid utsatta på sådant som söker vår uppmärksamhet. Som tävlar om oss. Vars hela sitt syfte är just att påverka genom att få vår uppmärksamhet. Att ändra vårt livsmönster. Att få oss att göra saker. Kanske köpa saker. Kanske till och med påverka oss negativt.

Men om vi istället vänder på det så kan det få vara något fantastiskt bra. För om vi väljer det goda och bra som ska få vår uppmärksamhet så har det också betydelse. Det kan hjälpa oss att göra bra val. Hjälpa oss till ett bra livsmönster. Köpa rätt saker. Att göra bra och sunda saker. Kanske till och med påverka oss positivt.

Så vad får din uppmärksamhet?

Åt vilket håll riktar du ditt liv? Vad vill du ska påverka ditt liv? Här kan vi välja en bra väg. Vem vill du lyssna till? Vad vill du lyssna till?

I en tid som denna kanske det är en av dom viktiga frågorna, förutom pandemin, som vi behöver fundera kring. För den skapar vår framtid.

Så kanske är det ett bra läge att bara stanna upp en stund. Fråga dig ”Vad får min uppmärksamhet?” Och låt den få en eftersmak av ”Gör det gott med mig?” Faller det bra ut så kan du bara förutsätta. Men stöter du på att det inte gör det så är det dags att att stanna upp.

”…därför låter jag min nåd bli kvar över dig…”

”Med evig kärlek har jag älskat dig, därför låter jag min nåd bli kvar över dig.”
‭‭Jeremia‬ ‭31:3‬ ‭SFB15‬‬

Kärlek är ju något man gärna vill ska stanna för evigt. När den tar slut av någon anledning är det tungt och det gör något mindre bra med oss. Tänker på alla äktenskap som firar både 50, 60 och kanske 70 år. Där kärleken verkar vara stark hela livet.

Det finns en kärlek som varar för evigt. Det är Guds kärlek till oss. Till dig. Till mig. Den finns där. Dag ut och dag in.

Det står att kärleken klarar allt för den har en förlåtande kraft i sig. Och visst är det sant. Den kan överskyla mycket och ge förlåtelse.

Gud har älskar dig med en evig kärlek. Därför……

……låter han sin nåd förbli över dig. Den finns där. Lika sant som kärleken vilar över dig så finns den där. Varför? För dom hör ihop. Det är det stora med Jesu kärlek och nåd.

Tänk om den sanningen kunde få tränga in på djupet i vårt förstånd, känsla och tanke. Att den fick påverka oss med sin fantastiska kraft. Den kommer hela våra inre sår. Den kommer prägla vår möjlighet och vilja att kunna förlåta. Tänk att vi som får leva i nådens kärlek också kan ge ut av den.

Med evig kärlek älskar Jesus dig, därför låter han sin nåd bli kvar över dig!

Det är stort. Det ger hopp. En varm omsorg fyller vårt inre. Tänk att just du och jag får leva i den kärleken och den nåden.

Vem ska du bära?

Vem ska du bära?

Det finns en berättelse i bibeln om en lam man. Du hittar den i Markus 2. Mannen kunde inte ta sig till Jesus. Jesus fanns i ett hus. Man visste att Jesus kunde bota sjuka. Det är då de vackra händer …

Fyra män bär den lame till Jesus på en bår. När dom inte kommer in genom dörren hittar dom en annan lösning. Man när upp honom på taket. Gör ett hål genom taket och sänker ner mannen framför Jesus. Jesus botar mannen. Och mannen tar sin bår och banar väg genom folkmassan ut ur huset. Frisk.

Tänk om dessa fyra män inte gjort det dom gjorde? Vad hade då hänt med mannen? Vi har fler exempel på liknande händelser i bibeln. Det är ju tydligt att deras insats hade betydelse.

Jag blir orolig för en attityd som lite tufft sagt är ”sköt dig själv och skit i andra”. Det är en attityd som inte har plats i en tid som denna.

Det är inte alltid vi klarar det ensamma. Men tänk att vi då kan bära tillsammans. Vi kan lägga axel mot axel och klara det tillsammans.

Vem ska du bära? Vem ska du hjälpa? Vem ska du stödja? Vem behöver dig just nu? Finns det rum för någon mer i ditt hjärta ?

Behöver jag verkligen….?

Har du skrivit din önskelista till jul ännu? Minns hur mina listor kunde se ut när jag var liten. Stackars mina föräldrar.

Satt och letade efter några saker jag skulle vilja köpa. Finns mycket att hitta. Samma sak till stor skillnad i priset. Tänk att samma pryl kan skilja 3-500 kronor på. Bara en sådan sak. Hur som helst. Köper man något köper man väl där det är billigats

Men där jag sitter och planerar köpet så slår det mig …….

Behöver jag verkligen denna sak….?

Det är ett konsumtionssamhälle vi lever i. Vi har ”väl aldrig haft det så bra som nu” typ. Vi har möjlighet att handla. Det finns så mycket att handla också. Inte bara i vår stad och land. Kan beställa från hela världen. Bara genom ett knapptryck.

Men man kan verkligen fundera på…… vad behöver vi? I ljuset av hur det ser ut utöver vår värld….. vad behöver vi egentligen?

Klart man vill unna sig något. Självklart. Men ibland undrar jag bara ….. till vad? Man kan ju börja att titta i sina förråd och garderober….. kanske är det rätt fullt där.

I början av pandemin upptäckte vi hur många som rensade i sina förråd. På jobbet blev vi överraskade av hur mycket saker som kom till vår gåvomottagning. Jag minns att jag tänkte att det kommer att märkas i oktober. Då måste ju det sina i inflödet. Men inte då. Det flödar in i massor fortfarande.

Handen på hjärtat…. vi behöver inte så mycket. Man klarar sig rätt bra med färre saker.

I ljuset av den helg vi har passerat påminns jag av sången…. Cornelis visa….

Du kan ingenting ta med dig dit du går
Nej du kan ingenting ta med dig dit du går
Du behöver inga penningar
När du vid porten står
Och du kan ingenting ta med dig dit du går

Kan vara värt att fundera på en extra sväng….

När jag sprang vilse

Jag var på semester på västkusten. Jag hade varit i området flera gånger. Så jag kände mig frimodig att ta en träningsrunda. Tog ut riktning och kände att själva rutten var klar. Sprang iväg. Men inser efter att tag, borde varit hemma nu, inte kände igen mig. Men det är ju enkelt. Bara kolla i mobilens GPS. Bara det att batteriet började ta slut. Och det gjorde det. Helt borta liksom. Det var en mindre go upplevelse.

Jag kom fram till ett hus. Som tur var man hemma. En kvinna inser vart jag ”hörde hemma” och erbjuder sig att köra mig hem. Så säger hon ”vilken tur du har. Det är bara jag som är nykter och kan köra dig hem”.

Man kan tro sig springa rätt i livet men så händer det något. Man gör helt enkelt ett felval. Så är man vilse. Det sämsta man kan göra då är att ha en attityd av ”kan själv”. Möjligen klarar du det. Men var aldrig sämre än att du kan be om hjälp. För det är inte lätt att hitta rätt i sin vilsenhet. När jag stod och dividerade lite med kvinnan hur jag skulle hitta rätt väg så var det svårt att se klart. Att förstå vägen. Till slut säger hon ”jag kör hem dig”. Hon insåg vad jag behövde. Jag valde att sätta mig i bilen och låta mig hjälpas.

Som tur var hon nykter och kunde hjälpa. För mig blev det en bild av hur vi, som omgivning, behöver vara ”nyktra”. Jag tror du förstår bilden. Att vi är i ett läge att vi kan och vill hjälpa. Kvinnan var inte i ett läge där hon gjorde ner mig. Hon såg hur läget var. Ödmjukt hjälpte hon mig. På något sätt beskriver det hur vi bör vara.

Vilsenhet är så mycket mer än att bara komma bort. Det skaver på självförtroendet. Även på modet. Det gör att frimodigheten får sig en törn.

Tänk att när vi människor har en attityd av att lyfta och hjälpa varandra så frigör det så mycket gott. Ett val vi kan göra. Kvinnan hade valt att vara nykter. Det rädda mig. Du och jag kan välja ett sätt att leva som kan välsigna andra. Det är ett inte så dumt sätt att leva.

Vem säger Gud att du är?

Vem säger Gud att du är? I första anblicken är det en rätt omöjlig fråga. För hur i hela världen ska vi kunna veta det?

Vem säger du att du är? Hur beskriver du sig själv? Ibland tror jag att vi har en för negativ syn på oss själva. Kanske en frukt av den svenska jantelagens ”du ska inte kom här och vara något ”. Typ så. Så har vi en för negativ syn på oss själva. Visst, vi har nog alla mindre goda sidor hos oss. Men sanningen är ju den att vi jag rätt många goda sidor också. Inventera dom.

Men vår syn på oss själva styr ofta den tro vi har hur Gud ser på oss. Så vår självbild blir på något sätt Guds bild på oss. Vilket inte alls behöver vara sant.

Så vad säger Gud om dig?

Du är så mycket älskad av Gud. ”Så älskade Gud världen att han gav den sin ende Son, för att de som tror på honom inte ska gå förlorade utan ha evigt liv.” Johannes‬ ‭3:16‬ ‭NUB‬‬. Du är så mycket älskad av Gud.

Skapat dig övermåttan underbart. Psalmisten hade insett hur det låg till. Skapad av Gud underbart vacker. Gud skapar oss med sig själv som förebild.

Du är ett mästerverk i Guds ögon. I skapelsen ser vi hur han inte bara säger sitt ”bli” om människan. När vi skapas så ”formar han oss”. Och blåser sin livsande in i oss. Han har ett särkilt öga till dig som människa. Skapar oss med sig själv som förebild.

Utvaldes redan i moderlivet. Det finns en sång som beskriver det rätt bra. ”Mamma, vart fanns jag innan jag kom inbunden mage? – Du fanns i Guds tanke”. Ligger något i det. Han ville skapa dig.

Vår pastor Marcus sa i en predikan för ett tag sedan ”Gud har sagt mer om dig än du just nu är ”. Gud tänker goda tankar om dig. Han vill något för dig och med dig. Bara den attityden från vår Herre säger något om honom. Han har sin tanke riktad till dig. Han är intresserad av dig. Vill dig gott.

Gå inte på orden som viskas i ditt inre att du är ingenting. Det är en falsk berättelse.

Blev så glad när jag lyssnade på vår pastor Marcus idag den 25/10 kl 10:30 i vår gudstjänst. Där han lyfte dessa tankar. Lyssna på den predikan han höll. Du hittar den på pingst Jönköpings hemsida Sök den där.

Så var det dags igen….

Så var det dags igen. Fast på andra ögat. Dom blixtrarna som säger att det är dags att kolla näthinnan. Nu på vänstra ögat.

Minns för nästan precis ett år sedan. Skulle på en konferens i stan. Det fick bli ett besök på Ryhov istället. Det är ganska obehagligt när det handlar om ögon. Så känsligt. Jag kan tänka mig mycket annat som får fallera på kroppen. Men inte ögonen.

Så är det dags igen….

Ett uttryck som kan vara jobbigt. Just när det sker något negativt återigen. Man hade gärna slippa det. Vill inte ha tillbaka det. Vill inte bli utsatt igen. En sådan ”så är det dags igen…”-känsla är inget roligt. Det kan dra igång något som inte är bra. Tänket rusar. Känslorna går i botten.

Men…

När det handlar om något bra. Då är denna ”så är det dags igen…”-känsla fantastisk. Det ser man fram emot. Vill gärna att det ska hända. Man är gärna med om det.

Tänk vad olika det kan vara. Jag har jobbat mycket med att förvandla den negativa känslan av detta till något positivt. Inte lätt. Rätt svårt. Lyckas inte alltid. Men det går. Det är en skön känsla när man lyckas. För på något förunderligt sätt kan man ana något positivt även i den negativa känslan. Tänker mig att man hittar utvägen så tänds denna goda känsla.

Så var det dags igen ….. och ställa om klockan – och den känslan omkring det är ju minst kluven i vårt land och värld. Jag ser verkligen fram emot att få stryka just denna ”så var det dags igen-omställningen”. För jag tycker det tar för lång tid för kroppen att ställa om sin inte klocka. Det tar ingen tid alls att ställa om den synliga klockan. Men den inre klockan – suck – det tar en vecka typ. Så bort med detta ”så var det dags igen”. Jag röstar för sommartid som det nya normala. Men eftersom jag förstått att våra kroppar mår bäst av den normala tiden, som vi ibland kallar för vintertid, så får det bli den. Punkt.

Tack

Ryggsäcken – vad lägger du ner i din livsryggsäck?

Igår var jag i Equmeniakyrkan i Hökerum och predikade. Jag hade fått en rubrik jag kände att jag ville dela något omkring. Det var ”Ryggsäck”.

När jag var i Tanzania på en resa hade jag skaffat mig en ny och bättre ryggsäck. Man behövde ju ha med sig lite saker på utflykterna. Det kunde vara handsprit, ombyten, toapapper mm. Vädret var väldigt varmt så vatten var ju ett måste. Så var resan över. Jag rensade min ryggsäck. Längst ner i ryggan hittade jag ett par vinterhandskar. Jag hade alltså rest runt i varma Tanzania med ett par vinterhandskar. Lite kul kanske men ändå så onödigt.

Tänker att så kan det vara i livet. Vi bär runt på massa onödiga saker, händelser, minnen, upplevelser och sådant som gör mest ont inom oss.

Det finns en bibelvers som säger så här:

”Kom till mig, alla ni som är tyngda av bördor; jag skall skänka er vila.”
‭‭Matteusevangeliet‬ ‭11:28‬ ‭B2000‬‬

Tänk att vi kan få lägga av det tunga, vad det än är, hos Gud. Gör det. Det är det bästa du kan göra. Släpp taget om dom.

Det finns så mycket vi kan bära på som gör vår livspackning så tung. Det kan vara yttre krav från vår omgivning. Inre krav från våra egna prestationskrav. Själsliga sår. Oförsonlighet. Misslyckanden. Sorg. Mm mm.

Allt detta kan vi få lägga av hos Gud. Så att vi kommer ut i frihet.

Istället kan vi fylla vår ”ryggsäck” med goda saker. Sådant som välsignar våra liv. Vad är det för goda saker du vill packa med dig? Du får gärna dela dina tankar om det med mig.

I morgon får du läsa om vad jag tänker att man kan packa ner i sin ryggsäck.

Under allt är jag älskad av dig

Det finns en sång jag sjungit på några dagar. Det är en psalm skulle några uttrycka det. Andra en sång ur segertoner. Den är dock inte så gammal. Bara från 1973. Skriven av Christer Hultgren. Gammal å gammal. Den är i alla fall yngre än mig 😉

Sången ger en barmhärtig hållning från vår Herres sida. Kanske kan denna sång få sjunka in hos dig idag. Vi behöver inte förställa oss inför Gud. Vi får komma som vi är. Med det vi har.

Den avslutas med orden: ”Men bäst är ändå att jag vet det är så; under allt är jag älskad av dig”. Och det är just så det är. Du är älskad av Gud.

Herre till dig får jag komma komma precis som jag är Inför dig kan jag ingenting dölja du vet varje tanke jag bär. Men trots att du ser all min svaghet och vet att jag är ett av dina minsta barn får jag komma ändå och jag vet det är så; under allt är jag älskad av dig

Herre, till dig får jag lämna allt som vill tynga min själ du har lovat att bördorna bära du lovat att själv vandra med. Din närhet är nog för jag vet att du dog för att jag skulle leva och ha allt. Varje dag, och jag ber varje stund du mig ger vill jag vandra den väg du befallt.

Herre till dig får jag komma när mina dagar är slut. Jag har hört om en underbar himmel dit många har vandrat förut. Så tryggt att få tro att bönernas bro skall bära mig hela vägen hem. Men bäst är ändå att jag vet det är så; under allt är jag älskad av dig

Nu är det jul igen 😄

Alltså – nu är det jul igen. Ja, jag vet. Inte om man tittar i almanackan. Men om man tittar på noterna hemma. För nu har övningarna med julsånger börjat. Somliga menar att det är på tok för tidigt. Andra säger ”inte förrän nu?”

Alltså , det är något speciellt med att få börja öva dessa julsånger. Dom är så fina. Stämningsfulla. Har ett djup mitt i sin tradition. Dels är det alla stämmor som dom innehåller. Men dom ramar in min tro så tydligt.

Nu när det i te blir något Klingande julkort pga pandemin kanske det blir något annat. Vi får se. Hoppas och ber att vi ska kunna samla människor i större skala snart. Kanske övar vi förgäves. Men ändå inte. För jag får i alla fall sjunga ihop med några. Och det gillar jag.

Sen börjar ju julsakerna komma fram i butikerna. Det kanske inte är den del av julen som är min största passion. Men för många är det. Och det är ju verkligen ett startskott på att julen är på intåg.

Men vad jag längtar efter att många skulle vilja se varför vi firar jul. Och fundera över dess verkliga budskap.