Jag skulle vilja våga tro …

Jag skulle vilja våga tro…. Hur många gånger har man inte hamnat där. Där tvivlet tar vid för en stund. Där man undrar vart Gud är mitt i allt. Där man skulle vilja hör hans röst lite tydligare. Lite klarare. Att svaret kommer på den bön man haft.

Påminns om en text som skrevs 1969. Redan då kunde man brottas med samma sak. Och det mest troliga är att man haft samma brottningskamp genom århundraden. Du kan läsa sångtexten lite längre ned.

Det som slår mig att det, trots denna brottning, har tron ändå hållit. Genom alla tider har inte tron på Gud försvunnit. Tvärtom. Den har över världen tilltagit.

1. Jag skulle vilja våga tro
att någon har mig kär.
Jag skulle vilja våga tro
att Gud kan vara här.
Jag skulle vilja våga tro
att kärlek är
den makt som ändå världen bär.

2. Jag skulle gärna vilja tro,
men vem törs göra så?
Jag skulle gärna vilja be,
men vem kan bönen nå?
Jag skulle gärna vilja tro
att någon ser
den mening jag ej fattar mer.

3. Jag skulle vilja våga tro
att någon ser all nöd.
Jag skulle vilja våga tro
att Gud finns bortom död.
Jag skulle vilja våga tro
att någon fanns,
som ville att jag vore hans.

4. Jag skulle vilja våga tro.
Jag kan ju inte mer.
Som kornet väntar tid att gro,
att livets under sker,
så väntar jag och längtar jag
att jag ska få
den

Att vilja bli älskad. Se Guds närhet. Att tron och tilliten finns där. Känna meningen med livet. Så viktiga tankar.

Som kornet väntar tid att gro,

att livets under sker,

så väntar jag och längtar jag

att jag ska få den

Kanske ändå nyckeln ligger här. Att låta tron planteras som ett frö inom oss. Att göra som vi gör med försådden i dom små krukorna – vi skapar förutsättningar för att fröet kan gro och växa. Så kommer växten. Tron växer. Och det blir till slut en planta med dess blomma och frukt.

Till slut kan du vända sången i ditt liv. Från ”jag skulle vilja våga tro” till att ”jag tror genom allt ”. ’Trots allt’ höll jag på att säga.

Så ge inte upp. Låt tron vara fröet i ditt liv. Ge det näring. Låt den stilla växa. Den kommer att välsigna ditt liv. Mitt i allt du möter. Tron får bära dig. Du behöver inte krampaktigt bära den.

🙏 Herren välsignar dig och beskyddar dig, Herren låter sitt ansikte lysa mot dig och visar dig nåd. Herren vänder sitt ansikte till dig och ger dig sin fred.

Ps Ett bibelord till på din väg…..

Jesus frågade en man som var född blind: “Tror du på Människosonen?” Han svarade: “Vem är han, herre? Jag vill tro på honom”. Jesus sa: “Du har sett honom. Det än han som talar med dig”.Joh 9:1-41

Du ska söka Herren, din Gud, och du ska finna honom, om du frågar efter honom av hela ditt hjärta och med hela din själ.5 Mos 4:29-31

Pytt i panna är en rätt bra mix….

Står och gör morgondagens matlåda. Denna gång fick det bli pytt i panna. Lite mix av lite av varje. Inte så dumt tänker jag.

Det är inte alltid som man kan få till den häftigaste matlådan precis. Men varför måste sen alltid ”slå” alla andras matlådor?

Ibland är just pytt i panna inte så dumt. Man tar vad man har och är nöjd med det.

En rätt bra livsfilosofi. Att inte alltid sikta mot stjärnorna. Utan mer ta det man har. Och vara nöjd med det.

Jag tänker att vi skulle mer vara nöjd med det enkla vardagliga.

En middag med pyttipanna kan se väldigt olika ut. Beror helt på vad man har i skåpet. Vilka tester man har. Eller vilka olika ingredienser man just då har.

Det som sammanför är att man gör något av det man har.

Det är så livet bör levas. Att göra något av det man har och det man fått.

Så ett pyttipanna-liv är kanske det som ger en krydda i livet. Att söka det man inte har gör lätt att man mister det man redan har.

Kanske är en bra avslutning på dessa tankar är att citera en känd sång….

Var nöjd med allt som livet ger och allting som du kring dig ser ….. // ……. vad nöjd med livet som du lever här

När ambitionerna får ledigt en stund

”När ambitionerna får ledigt en stund”

Låt den frasen få sjunka in en stund

Läste Tomas Sjödins Helgskrönika i GP. Som vanligt landar han in i något jordnära som sätter fingret på något väsentligt viktigt (och lite närgånget)

Är det inte lite typiskt oss människor att vi alltid (ja, nästan i alla fall) är på väg någonstans. Privat i planering och drömmar. I jobbet är det alltid utvecklingsplaner och jagandes efter vinster. Läs vad Tomas skriver.

Ett litet citat kommer här:

”Platsen på golvet i Guds kärleks hydda är, om man tänker så, den förnämsta platsen i tillvaron. Man måste inte ha ett ärende för att sitta där en stund. Man slipper vilja något. Inget skall utföras och inget rapporteras. Och just där, där ambitionerna får ledigt en stund, öppnar sig en plats där det är gott att vara. Det är den sortens möten som ger rytm och tyngd åt vår tillvaro i den här världen.”

Ett par hade fått besök i sin hydda. En man kom och satt tyst en stund innanför deras dörr. Sa ingenting. Det hände flera gånger. Sa ingenting. Till slut insåg dom att han bara ville sitta där en stund.

En fin bild på gemenskapen med Gud. Man måste inte alltid ha ett ärende till honom. Det räcker gott att bara sitta där en stund.

Så skriver Tomas så här:

Gud kanske inte heller alltid vill något? Mer än att bara sitta där en stund och värma våra liv med sin närvaro. Som att Gud ibland måste få viska till oss: ”Vi är inte på väg någonstans, vi är här”.

Jag tror detta är ett viktigt budskap till oss idag. Vi måste inte alltid vara på väg någonstans. Det räcker med att vara här och nu.

Den Gudsbild Tomas beskriver är så sann. Tänk att Gud bara vill sitta där och värma oss. Har han något att ta upp gör han det vid ett annat tillfälle. Han älskar att vara med oss.

Kanske skulle du låta dina ambitioner få ta paus en stund. Och låt dig bara vara en stund. Där finns läkedom. Där finns den kraft du behöver. Där finns friden. Ro. Där kan du slappna av och släppa ner axlarna.

Så stanna upp lite. Var bara med vår Herre en stund. Han vill finnas där vid din lägereld och värma ditt inre en stund.

Väntrum

Sitter i väntrummet på vårdcentralen. Förkyld och ett öra som påminner mer om ont än ljuv musik.

Väntrum är en speciell plats. Somliga sitter lugnt. Andra är mer rastlösa. Somliga märks det tydligt på att man verkligen behöver hjälp. Andra är bara i en väntan.

Det är inte alltid att man kommer in på utsatt tid. Det är väntrummets dilemma. Måste vara svårt att beräkna tid och människor kan inte bara hunsas med.

När ett namn ropas upp rycker nästan alla till. Lättad reser sig någon upp och väntan är över.

Väntrum är en utbildning i tålamod.

Man säger att den som väntar på något gott väntar aldrig för länge. Vet inte om man kan utrycka det så om ett väntrum.

Ibland är livet satt på ett väntrum. Man kommer liksom inte vidare. Man får tålmodigt vänta in nästa steg. Det tär ofta på tålamodet. Man blir lätt nedstämd och frustrerad. Men ha tålamod. Snart är det din tur.

Ibland behöver vi själva sätta oss i väntrummet. Våra liv behöver en ”paus” för att återhämta sig. För att samla krafter.

”Vad väntar du på? Kör!” Har du hört något liknande någon gång? Alltså inte när du kör bil tänker jag utan att du tvekar. Tvekar inför något som du har framför dig men inte riktigt vågar. Det är också ett väntrum. Om det väntrummet gör att man blir passiv och missar målet blir det ju trist. Men blir väntrummet ett avstamp så har du hamnat rätt

Väntrum är ett avstamp in i något nytt.

I väntrummet kan man förbereda sig. Mogna. Ta sats. Utveckla sig. Man kan göra något bra av det ”rummet”.

Det sämsta man kan göra i detta rummet är att tycka synd om sig själv. Kan låta hårt. Visst kan man behöva ”slicka såren”. Men det får inte stanna där. Blir man passiv blir det inte bra.

Vissa väntrum är vackrare än andra. Suttit i några genom åren när jag besökt sjukhus. En sak är säker. Är väntrummet lugnt inrett är det enklare att behålla lugnet. Är du i ett väntrum, gör det vackert !

Vår inre kompass

Minns dom där lektionerna i gympan. Det var dags att springa i skogen. Att hitta fram med hjälp av kompassen, kartbilden och modet.

Ja, för det vara inte bara känslan av spänning och glädje. Risken att springa fel fanns ju. Missa kontrollen och hamna långt bort. Tilläggas kan ju att på den tiden hade man ju inte mobilen med sig som en räddande tingest. Så lite av skräckblandad förtjusning fyllde mitt inre.

Men glädjen av att hitta rätt minns jag ännu mer. Glädjen och lyckan av att kunnat läsa och följa kompassen. Hitta fram terrängen med hjälp av kartan. En fantastisk känsla.

Det är en bra bild på livet. Att hitta rätt. Jag tänker mig, och tror, att vi har en inre kompass 🧭. Som hjälper oss att hitta rätt. För mig är det tron på Jesus. Som ytterst sett tar sitt utryck i att Guds Ande, som finns i mitt inre, är dess kompass.

Vi behöver titt som tätt be om hjälp om ledning i livet. Att du få vända sig inåt och uppleva att det inre kompassen ger vägledning.

Jag har vid flera tillfällen känt en sådan ledning. Som om någon lagt sin arm omkring mina axlar och lett mig åt ett håll. När jag sen blickar tillbaka ser jag att jag verkligen blivit ledd.

Låter du Jesus bli den du följer så har du en inre kompass som kommer ge dig stöd.

Den inre kompassen som vi också har är samvetet. Samvetet som , när det fungerar, är det som hjälper oss att hålla oss inom alla råmärken. Det är ett av det viktigaste instrument vi har i livet. I den tid vi lever blir samvetet viktigare än någonsin.

Så följ din inre kompass. Hur det än är så är det den bästa rösten att följa.

Mellan hopp och förtvivlan kan det vara kort

Har du tänkt på vad kort det kan vara mellan hopp och förtvivlan?

Det kan ju typ vara ingenting mellan dessa ytterligheter.

Att kastas mellan dessa kanter kan vara både frustrerande och arbetsamt. Nästan så att man kan få åt.

Det svåra med detta är att det kan vara svårberäknat. Man tror på något så vänder det snabbt.

Det är ju lättare när det går från förtvivlan till hopp än tvärtom. Lättnade blir så mycket skönare. Tvärtom kan det upplevas mörkare än det i själva verket är.

Jag vill ändå tro att hoppet är större än förtvivlan. Hoppet bär så långt. Ger en bärkraft som är starkare än förtvivlan. Ändå kan förtvivlan vara så arbetsamt påträngande att man är nära att ge upp.

När vi kastas mellan dessa känslor får vi påminna oss om att hoppet har en kraft att ta revansch. För det vänder , var så säker.

Min bön denna dag blir:

🙏Herre, var extra nära den som just nu slängs mellan hopp och förtvivlan. Ge mycket stöd och tro till att få ett lugn. Ett lugn i att du har allt under kontroll. Låt hoppet segra. När förtvivlan tränger på ber jag att vi ska få kraften att lyfta blicken,i tro ,på dig. Tack för hoppets kraft. Amen 🙏

Har du gjort det otippade?

Har du gjort något otippat? Något som ingen trodde om dig?

Ibland är vi nog lite rädda för att gör det. Ibland är det spännande.

Någon gång är det mer en överraskning att vi just ha gjort det vi just gjorde. Men för andra stämde det bara in i bilden liksom.

För rätt många är det otippat att jag faktiskt gjort en cd-inspelning på riktigt. Hur många ex den sålde vet jag faktiskt. Tror rätt många gavs helt enkelt bort. Men tro det eller ej….. den finns på Spotify. Ja, du läste rätt. På Spotify. 😊

Skivan heter ‘Segern är vår‘. Det är predikantkören som spelade in den.

Lyssnade igenom den igår kväll. Ett spår satte fart inom mig. Eller en textrad egentligen. ”Glöm inte bort vad gott han (Gud) gjort”. Tänk efter. Leta i minnet. Påminn dig. Upptäck. Glöm inte bort! (Låten heter ”Lova herren min själ”)

Jag tror det gör gott i tron och i själen att påminna sig om det. Vi behöver det. Även om det är ett tag sedan. Likaså är det gott att höra om andras erfarenheter av Gud och vad han gjort i deras liv. Det stärker också tron.

Och kanske är det då vi kan stämma in i titelspåret Seger är vår. När vi påminns ser vi vad han gjort.

Vad är det otippade du gjort? Hur har du överraskat din omgivning som dom inte trodde du skulle kunna göra? För jag undrar om inte vi alla har gjort det. Någon gång.