När jag blev helad

Igår skrev jag om mitt möte med Gud. Det var ett försök att beskriva hur jag uppfattade det. Idag tänkte jag berätta om ett särskilt specifikt tillfälle. Då jag blev helad.

När jag var ung hade jag mycket eksem. Det ökade rätt mycket och jag kliade mig oerhört mycket. Jag testade massa olika tips. Det var vapenfett. Det var olika salvor. Mina händer hade stora självsprickor. Kom någon emot dom så gjorde det så grymt ont.

Sömnen blev lidande. Min säng såg inte rolig ut efter att rivande och blödande. Ingen rolig tid. När jag använde kortisonsalvor kunde jag mildra det för en tid. Men i ansiktet var det ju inte så bra att ha dom nära ögonen.

Så en dag. Jag var i en samling där vi bad. Jag bara inte orkade med att riva längre. Jag liksom gav upp på något sätt. Jag bad dom att be för mig. Då kände jag hur en varm ström gick genom min kropp. Så påtagligt starkt.

När man bett för mig satte jag mig på min plats igen. Tittade på mina händer men inget hade hänt. Så jag blev allt lite besviken. Men vad jag då inte visste var att en snabb läkningsprocess hade börjat i min kropp. Så det eksem jag hade haft under många år började försvinna. Och efter en kort tid var all eksem borta.

Sen dess har jag aldrig haft eksem.

Det mötet kommer jag aldrig att glömma. Ett möte som fick stor betydelse för mig för lång tid.

Andra gånger är det av mer stillsam karaktär men lika mycket sanning i närvaro.

När andra gör dig illa…

Läste ett bra inlägg på det sociala mediet:

”När andra gör dig illa visar det bara vem de är, inte vem du är. Ta det inte personligt. ”

Jesper Caron

Detta är så sant och så viktigt men så svårt.

Somliga skulle nog säga att ”hur svårt kan det va?” Och med det mena att det är väl bara att ruska av sig det. Nu är det ju inte så lätt när det krupit in under kläderna och lagts sig hårt om bröstet.

Att inte det ta det personligt är lättare sagt än gjort. Den som varit med om det vet precis.

Därför blir denna sanning så viktig hur svårt den än är att förverkliga.

Första insikten är att inse att det inte visar vem du är. För du är bättre än så. Här kan en uppmuntran från någon annan ge dig stöd. Att höra hur gott andra ser på oss visar mer på vilka vi är än dom som gör oss illa.

Andra insikten är att det den gör som gör dig illa vänder tillbaka till den som gjorde det. Förr eller senare. Man behöver inte vara domaren själv.

Om vi inte släpper det kommer det att låsa oss själva för lång tid framöver. För den som gjort oss illa har allt för ofta inte insikten att inse vad den bör göra. Att just be om förlåtelse. Då är det bättre att förlåta ändå. Det gör oss fria. Så förlåt i dens ställe. Du vinner på det. Och jag vet att det funkar.

Så att inte ta det personligt är rätt viktigt. Att inse att problemet ligger mer på dom än på oss är ett sätt att släppa det.

Det är inte okej att göra andra illa. Varken fysiskt eller psykiskt. Varken med slag eller ord. Säger det igen. Det är inte okej. Men bestäm dig för att släppa det bakom dig. Gå vidare om det finns läge för det.

Jag tror att vi kan bestämma oss för hur vi frambär vår tanke. Är vi rädd om frukten som kommer efter det är vi mer benägna att föra det samtalet på ett bra sätt.

Känslor är inte alltid lätt

”Hur känns det?” En fråga som inte är så ovanlig. När man intervjuar en som vunnit ett lopp. Något särskilt har hänt. Och det är inte alltid så lätt att beskriva hur man känner.

Känslor spelar oss ibland ett spratt. Det är inte alltid som känslorna är samstämmiga med verkligheten. Oroskänslorna lurar oss. Så missbedömer vi det hela.

Tittade på postkodlotteriet. Mannen får en fråga och blir osäker. Han vill ha en livlina. Innan han får den får han gissa och känslan han har är rätt. Men trots det ber han om hjälp. Och svarar med hjälp av det. Och det visar sig att den känslan han hade var rätt. Men känslan av att tro sig inte veta tog överhand.

Magkänslan – en känsla många säger att man ska följa. Men är den verkligen rätt? Jaaa du, hur vet man det? Inte förrän i efterhand. Och visst, rätt ofta är den rätt.

Väderappen är lite intressant. Den beskriver vad vi ska känna. ”-13 grader men känns som -19”.

Tänk om man kunde ha en app i mobilen som hjälpte oss med våra känslor. Som varnade oss när känslorna spelade oss ett spratt. Eller när känslan visar sig vara rätt.

För jag tror att vi under vissa tider behöver hjälp med att hålla känslorna i styr. Få hjälp att bedöma och läsa av dom. Att kunna ha makten över dom så att dom inte får dominera för mycket.

Kanske dessa gilla-markering vi får på Facebook och Instagram ger oss goda känslor. Känslor att bli sedda och bekräftade. Uteblivna gilla-markeringar kan ge oss andra känslor. Som att vi inte verkar betyda något. Men tänk så fel det blir då.

När känslorna får dra oss framåt till något ljust är dom av godo. Men när det är dess motsats ska man vara försiktig med dom.

Jag tror det finns en kraft som kan hjälpa oss med våra känslor. Bibeln beskriver det som en hjälpare. En förklaring är att det är en sufflör i livet. Alltså något som hjälper oss igenom. Ordet kommer från teatern. En person som hjälpte aktrisen/aktören med orden eller vad som näst ska ske. Det fanns en lucka i golvet som denna person tittade upp igenom. Sufflera. Det som bibeln beskriver är Den Helige Ande. Dennes kraft hjälper oss igenom livet. Det står att han skall vägleda oss med hela sanningen. Jag tänker att denna sanning inte bara är teologin. Utan också sanningen om oss själva. Då innefattar det också våra känslor.

Var rädd om dina känslor. Låt inte dom styra ditt liv. Det är inte alltid dom är till livets fördel.

🎶 Jesu kärlek är så underbar 🎶

Inför denna dag gick mina tankar till Jesu kärlek. Att den är så underbar. Den gamla barnkören som talar om att den är så vid, så hög och så djup att jag inte kan komma ur den. Så stor är den. (Den kommer längre ner i bloggen)

Då påmindes jag om några funderingar jag hade för några år sedan i denna blogg. Typ 4 år sedan. Jag skulle vilja påminna om igen. Så viktiga även idag.

Jag citerade en sång om livets väg: ”Jag går på livets väg” av Hanna Corneskog. Jag tänker att livets väg är precis som denna kärlek som omsluter oss på alla sidor.

Jag går på livets väg,
jag går på livets väg.
Där kan allting hända,
men jag kan va ́ trygg

För Gud finns över mig och under mig, framför mig och bakom mig.
Han omsluter mig på alla sidor.
Och håller mig i sin hand.

Så tänker jag mig livet. Det är en vandring som möter mycket. När dessa möten har en positiv påverkan på mig är det väl inget större problem. Men när livet möter på motstånd, det är tungt och jobbigt, då är det mindre roligt. Tror du delar det med mig. 

Det är då det är skönt att påminna oss om vår relation till Gud. Hur hans intresse är för vår livsresa. Han finns över oss, under oss, framför oss och bakom oss. Den tryggheten är fantastisk.

När jag var liten sjöng jag rätt ofta barnsången ”Jesu kärlek är så underbar”.

Jesu kärlek är så underbar,
Jesu kärlek är så underbar,
Jesu kärlek är så underbar,
kärlek så underbar!
Så hög, jag kan ej nå över den,
så djup, jag kan ej nå under den,
så vid, jag kan ej nå utom den,
kärlek så underbar

Guds kärlek är så stor att den omsluter hela dig. Du kan inte ta dig ut ur den kärlekszonen. Den beskriver att han är över dig, under dig, framför och bakom dig. 

Idag önskar jag att du skulle bli påmind om att Gud har sin omsorg om dig. Vart du än vänder dig, vart du än riktar din blick, är han med dig. Vad du än just nu går igenom på din livsväg så är Han där. 

Han omsluter dig på alla sidor och håller dig i sin hand.

 Varför då? För att Han älskar dig så mycket. Hur du än upplever dig älskad eller inte just nu, så är du älskad av Gud. Du är speciell för honom så han följer din livsväg nära dig. 

Gud välsigne din dag.

Skapad av Gud – men till vad?

Mötte en rubrik för någon dag sedan. Att vi är skapade av Gud. För många ingen nyhet. Men så kom reflektionen. ”Men till vad…?”

Vi kan läsa att ”till man och kvinna skapade han dom”. I skapelseberättelsen. Och vi kan även läsa där att vi är skapade till hans avbild. Inte så dumt att veta det.

Men vad är vi skapade till? En fråga man kan fundera lite djupare på. Vad är du skapad till? Vad är ditt livs syfte? Vad är det Gud hade i åtanke när han formade dig?

Kan man fundera så? Ja jag tror det. Vad är din uppgift här i livet? Vilken plats ska du ha? Vad är det som du är ämnad till? Varför inte ta en liten stund och fråga dig det? Eller varför inte ta ett samtal med Gud om det. För jag tänker att svaret kommer att växa fram inom dig.

I det läget som man känner att man misslyckats eller inte riktigt kommer till sin rätt av någon anledning tänker jag att det finns ett löftesord i Jeremia bok i bibeln.

”Detta ord kom till Jeremia från Herren. Han sade: ”Res dig och gå ner till krukmakarens hus. Där ska jag låta dig höra mina ord.” Då gick jag ner till krukmakarens hus och såg att han arbetade på drejskivan. Och kärlet som han höll på att göra av leran misslyckades i hans hand. Då började han om och gjorde det till ett annat kärl, så som han ville ha det.”
‭‭Jeremia‬ ‭18:1-4‬ ‭SFB15‬‬

När Gud börjar om med oss gör han inte en andrahandslösning. Han gör ett nytt kärl såsom han vill ha det. Han skapar ett nytt syfte. En ny uppgift. En ny möjlighet. En ny kallelse. En ny utmaning. Så vila i att du är skapad till något som Gud vill. Sök det. Lev i det.

Halvsnödagen – oj oj

Halvsnödagen – har du hört talas om den? Den finns i bondepraktikan. Det är den dagen då hälften av all snö skulle ha fallit vid denna tidpunkt. Då kunde man veta att man skulle ha lika mycket foder kvar som gått åt till djuren.

Halvsnödagen var den 25/1. Då var det grönt utanför mitt fönster. Likaså har det fram tills nu inte funnit mycket snö på samma gräsmatta. Snarare möjligen max någon cm totalt . Så jag kände mig rätt nöjd.

Men vad händer? Några dagar senare har vi fått massa snö, med råge mer än vad vi fått tidigare. Hm 🤨

Kanske kan det lära oss något att ingenting är hugget i sten. Att det är lätt att tro sig kunna räkna ut. Att vi bör vara beredda på att det blir inte som vi tror.

Så länge som det är restriktioner så….

Är det något som bekymrar mig mer än annat är när vi som vuxna människor inte förstår djupet i restriktoner.

”Så länge som det bara är restriktoner så är det inte förbjudet att resa och handla så då kan jag göra det”

Helt riktigt. Det är inte förbjudet. Men det är inte smart att se det så.

Idag reflekterar jag lite över just det fenomenet. Varför verkar det som att vi svenskar måste ha ett tydligt förbud för att följa det? Varför funkar det inte bara med en restriktion eller ett råd att göra något ? Varför kan vi inte själva gå lite längre än vad ”restriktionen/förbudet” uppmanar oss till? Utan det verkar som att vi gör det inte förrän det blir skarpt läge med ett tydligt förbud…..

Jag har berättat om en av våra volontärer som faktiskt blev svårt sjuk i covid. Hon hamnade i respirator. Hon klarade sig. När hon kom och berättade hur det varit så blev jag skakad. När vi fick hennes berättelse var det inte så svårt att bli motiverad.

Så jag blir så förundrad. Varför kan vi inte välja en bra väg själva utan massa förbud. Räcker det inte med att bara veta hur det kan gå? Utan storebror staten måste säga att det är förbjudet. Helst också med ett kännbart straff. Varför är det så? Vi vet så väl men ändå inte. Vad är det för krafter som påverkar oss till en sådan hållning. Det finns ett utryck i bibeln som lyder ungefär så här. ”Anden vill men köttet är svagt” Ett uttryck att det finns två krafter inom oss på något. Ett som vet den rätta vägen. Men den andra vill ändå åt ett annat håll. Så kanske är det rent mänskligt. Möjligen. Men det är en bra att veta att vi har dom egenskaperna.

Igår skrev jag om resetknappen. Kanske skulle vi trycka på den i vår egen attityd och hållning när det gäller pandemin. Och starta om vår hållning till den. Nu vet vi klart mycket mer. Borde förstå klart mycket mer. Så om vi nu gemensamt trycker på resetknappen så startar vi om.

Så kanske kan vi stanna upp en stund…. bara tänka lite längre….. liiiite längre. Så kommer vi alla igenom denna pandemi förhoppningsvis med livet i behåll.

Reset-knappen som kopplar upp igen. Kanske till och med kopplar ihop igen…

Rätt många av oss har idag en modem i vårt hem. Den hjälper oss att koppla upp oss till internet, till nätet vi brukar säga.

Jag minns det första modemet jag hade som hade en fart av 14.4 K. Kopplades via telefonledningen. Ingen kunde ringa under tiden. Sen blev det 28.8 och 56 osv Det gick bara fortare och fortare och nu kunde man ringa och surfa samtidigt. Det var på den tiden då vi inte hade så många mobiltelefoner. Typ inga.

Finns det något så jobbigt när modemet tappar kontakten med nätet? Jo, det finns det ju men ändå. Något händer i modemet som gör att den inte kan kommunicera med internet. När det sker så finns det en resetknapp. Den trycker man på för att nollställa modemet. Så glömmer den bort det som störde, återställer allt. Så kan den koppla upp igen.

En bra bild på vår relation till Gud. Det är så mycket som kan förstöra vår uppkoppling och relation till honom. Kontakten bryta helt enkelt. Så finns det en resetknapp. Den kallas också för bön. Där kan man starta om sin relation. Förlåtelsen funkar som denna knapp. Den glömmer det som gick fel och startar om från början igen.

Det är också en bra bild på livet i stort. Vi möter olika situationer. Relation som går lie fel. Ibland kallar vi det för en ”fnurra på trån”. Det kan bli svårt att fortsätta av olika anledningar. Det är då jag tror vi behöver trycka på resetknappen. Helt enkelt starta om relationen. Allt går inte att reda ut. Allt går inte att förklara. Det gick bara fel men nu för man helt enkelt starta om. Glömma och gå vidare.

Så kraschar livet. Det går helt enkelt helt sönder. Det gamla är inget att gå tillbaka till. Det går helt enkelt. Det är då jag tror vi behöver trycka på livets resetknapp. Helt enkelt starta om. Förlåta både sig själv och andra för att kunna gå vidare. På ett sätt glömma och gå vidare. Att starta om med gott samvete. Ditt liv är så viktigt. Du är värd en omstart. Jag är rädd för att vi fastnar i ett dåligt samvete eller kanske till och med i ’offerkoftan’. Våga omstart. Du kan det.

Reset skulle kunna stavas ’förlåtelse’ men också ’börja om’. Våga ’tryck’ på den. Att glömma det som ligger bakom kan vara en bra väg för att kunna se klarare framåt.

Min bön denna dag blir …..

🙏 Herre , hjälp den som behöver förlåta och glömma. Ge kraft till nystart. Jag ber dig Herre att skapa den nya vägen i denna omstart. Ge en ny blick inför det som skall komma. Ge en tro och tillit för nästa steg. Tackar dig Herre för att du älskar att återkoppla med den du mist kontakten med. 🙏

Trettondagen – siffrans helgdag ?

Tänk att vi har en helgdag som är en siffra. Trettondagen i juletiden. Tretton som ofta betecknas som ett tal med otur.

Denna tag är sammankopplad med dom tre vise männen. Skrev om dom för någon dag sedan ”Att följa en stjärna”. Dessa tre män hade med sig tre gåvor. Guld, rökelse och myrra. Allt igenom dyrbara gåvor.

Guld talar om hans konungslighet och gudomlighet. Rökelsen om hans prästerskap. Myrran som fick bli hans första smörjelse men också förutspådde hans död. På ett sätt blir det en profetisk handling om Jesus, vem han var och är. Vad han skulle möta.

För Maria och Josef måste det vara omvälvande. Herdar som kommer med en hälsning från änglar. Vise män som kommer med ovanliga gåvor. Ovanliga gåvor till ett barn. Men tydligen inser Maria djupet i dessa besök och gåvor. Inte nog med hennes besök hos Elisabeth som hälsar henne med orden: att det var ”Herrens mor” som kom på besök. Lägger man därtill den ängel som kom allra först till Maria för att kalla och utse henne till att föda Jesus så blir det många händelser. Händelser som kanske Maria nu i denna stund, då dom vise männnen kommer med sina gåvor , samlar ihop. Hon ser mönstret. Den ena efter det andra bekräftar.

”Men Maria bevarade och begrundade allt detta i sitt hjärta.” ‭‭Lukasevangeliet‬ ‭2:19‬.

Hon la det noga på minnet. Tänkte ofta på det. Jag tänker att det följde henne hela Jesus liv. När hon följde sitt barn genom skolåren, när han blev snickare, när han trädde fram och gjorde det första undret. Inte minst när man förföljde och hånade honom. När han fördes till att dömas. När han hängde på korset. När han dog. När han uppstod. När han sen lämnade jorden och hon fanns kvar. Och kanske var det detta hon plockade fram ur minnet under resten av sitt liv. Det hon hade gömt och begrundat i sitt hjärta.

Den där dagen, som vi kallar trettondag jul, var en av dom dagarna som bar henne igenom tvivlets dagar. Det var ingen otursdag. Det var en av dom dagarna som stärkte hennes tro och tillit.

En dag som vi förenklat kallar ”Trettondagen” Men som fick större betydelse än en siffra. Sådana dagar är viktiga. Vilka ”trettondagar” har du? Dagar som du upplevt stärker sin tro? Som gör gott i dig när tvivlet knackar på? Sådana dagar är bra att skriva ner. Att likt Maria plocka fram ur minnet. Dom dagar som du gömt och begrundat. Dom blir inte dina otursdagar. Dom blir dina turdagar. För dom påminner om något gott och viktigt.

Dom blir som guld för dig – så värdefulla. Dom får en god välsignad doft av ”rökelse” över sig. En påminnelse om Jesu person. En god doft av ”myrra” som vill smörja dina tankar med tro och tillit igen. En väldoft över ditt liv.

Alla dessa dagar vi nu haft i juletid har velat påminna oss om att Jesus har kommit till oss. Till dig och mig. Det är en hälsning från Gud själv. Det är verkligen något att gömma i sitt inre. Att begrunda och låta det göra något gott med oss.

Mellandag – vi behöver sådana dagar också

Vi behöver mellandagarna. Dessa dagar som mer lägga till handlingarna som en icke-dag. En dag som inte var överdrivet bra men inte heller värdelöst dålig.

Vi behöver dom där dagarna som bara är och inte kräver något speciellt av oss.

Allt för ofta kräver vi att dagarna ska vara välfyllda och innehållsrika. Men jag tänker att då är risken att det krävs bara mer och mer.

Ibland har vi föräldrar menar att barn mår bra av att ha tråkigt. Då lär sig barnen att uppskatta livet bättre. Typ så. Kan ligga något i det. Mellandagarna får oss att uppskatta livet bättre på något sätt.

Mellandagarna är en kraftstation. Det är där vi samlar kraft. Återhämtar oss.

Så får du en mellandag här och där så är det inget att oroa sig över. Det är inget avbrott på ett sätt. Det är mellan två kanske viktiga dagar. Så då är det bra att någon gång bara vara mellan något. Det är ingen vilsen dag men rätt lugn. Vila i det.