Satt och lyssnade på Henrik när han talade i renströmmen i söndags. Han sa att han aldrig blivit vald som Lucia. Jag uppfattade det som att det var egentligen inget större problem för honom. Men säkert för många tjejer som aldrig blivit valda som Lucia.
Så drog han parallellen att inte bli vald på gymnastiken. Jag minns det så väl. Att stå där som oftast sist vald. Hade nog varken utseendet eller kompetensen för att bli vald tidigt. Minns första gången man insåg att jag var rätt bra på att vara målvakt i handboll. Vilken känsla att då bli vald rätt tidigt.
Hur kunde en lärare utsätta ungdomarna för detta fruktansvärda att en elev fick välja lag? Har försökt att hitta fördelarna som kan överväga nackdelarna. Men jag går bet varje gång jag försöker. Att redan som barn väljas bort eller inte bli vald tidigt pga av någonting kan sätta djupa spår för resten av livet. Att vara mindre bra på gympa och till det vara en rödhårig kille med mycket fräknar är ingen bra combo i gympa.
Till gympalärarnas försvar så såg dom nog att jag gjorde så gott jag kunde utifrån mina förutsättningar och kraven för olika betyg. Hade 4 (av skalan 1-5) när jag gick ut nian. Helt okej för mig.
Men frågan stannar kvar inom mig efter söndagens gudstjänst. Hur väljer vi människor? Hur väljer vi som människor? Vi väljer allt för ofta efter yttre betingelser än djupare värden.
Hur börjar livet när man inte känner sig vald redan som barn? Hur påverkas livet som vuxen när man uppfattar sig bortvald? Vad händer inom en människa som inte blir sedd?
Är man inte ”inne” så blir man allt för ofta bortvald. Även som vuxen. Man släpper in den i sin gemenskap som i andras ögon är okej. Istället för att se person genom sina egna ögon.
Pedher´s blogg 